Somna med Henrik

Hej Somna. Idag har jag gett mig själv ett uppdrag, att fortsätta berättelsen om Boöte. Det har kommit väldigt mycket mejl från er som vill ha en fortsättning, och anledningen till att det dröjt är nog att det med mig brukar vara så, att så fort något läggs framför mig blir det arbete, och då vill jag inte. Dessutom är Boöte en figur som rör vid delar av mig och mitt liv som känns obekväma att tänka på. För dig som behöver uppfräschas kommer en liten resumé. Boöte är en puma som bor i en stad han inte känner sig hemma i, i en spartansk hyresrätt med en kran som droppar och en vind som viner genom fönstret. Varje morgon säger han till sin spegelbild att han är en vinnare, och sedan tar han buss nummer 14 till Global Tail Solutions, ett logistikföretag med en jordglob och en lejonsvans i loggan. Där flyttar han siffror mellan system och skriver noll i en kolumn som heter sentiment, eftersom den alltid är tom. Han har träffat en räv som heter Lova. De har tillbringat en natt ihop, och sedan dess har han inte…

Välkommen till en timme där jag är lite hes. Det kanske inte hörs, men det känns som att jag har ett ettans sandpapper över rösten. Jag klarar inte av att lyssna på gamla avsnitt av Somna med Henrik, för där låter jag så ung att det är helt galet. Hur mår du? Hur mår du på riktigt, Somna? Det där du gjorde idag och kände att du var dålig på? Jag tycker att det är helt perfekt. Att vara dålig på något betyder ju att du inte är färdig, och ingenting börjar färdigt. Ändå belönar vi hela tiden illusionen av att kunna allt och aldrig tveka. Jag hjälpte min lillasyster Erika att flytta, tillsammans med en av mina bröder och ett ex till henne. Jag lyfte klantigt, min bror sa att jag måste ta tag på ett annat ställe, och jag kände en våg av förnedring. Han är tolv år yngre än jag, men i min inre värld är han fortfarande en liten pojke. Hjärnan började genast dikta upp argument för varför jag hade rätt, fast det inte spelade någon roll. Det tar mig tillbaka till gubbarna som stod runt en byrå och bestämde sig med ett…

Jag sitter i äventyrsvargen med händerna knäppta i knät och högra benet över det vänstra, i det närmaste ett enda rakt streck i fåtöljen. Det finns inget som sticker ut. Häromdagen såg jag mig själv i tunnelbanefönstret och jag såg så liten ut. Jag har lärt mig att gilla att vara minst, en liten gestalt varur det kommer stora saker. Det späddes på under scenskolan, när jag gjorde en föreställning och någon sa det om mig. Men med åren har självbilden nyanserats och jag har fått inse att jag inte är någon pyssling. Nu har jag vant mig vid att vara en normalstor människa, och då gör det ändå ont när jag plötsligt ser så liten ut igen. Jag är inte ensam här i äventyrsvargen. Det sitter en elvaårig Hanna Zetterberg här, inte den faktiska utan bilden av henne på omslaget till Tage Danielssons bok När Ronja Rövardotter blev film. Det finns även en dalahäst här inne, med ett öga på vardera sidan av huvudet. Då måste jag tänka till. Var sitter egentligen en hästs ögon? Jag har sett tusentals hästar, men aldrig…

Det är en lite plågad Henrik som pratar med dig just nu. Jag har nackspärr, det händer ibland. Vilken sida av nacken det gäller tänker jag hålla hemligt. Av alla tusentals saker jag berättar i den här podden väljer jag att behålla just det. Det började när jag var tonåring. När klockan ringde skulle jag vrida mig om för att stänga av den. Jag fick gå runt i en ful polotröja en hel vecka för att hålla nacken varm, och jag minns att mitt huvud satt snett. Nästa gång var jag vuxen och på turné med min bror och ett band. Aningen toxinerad försökte jag limbogå under ett räcke för att hinna med spårvagnen. Sedan dess har nackspärren kommit tillbaka med tätare och tätare intervaller. Numera räcker det att jag andas in lite för häftigt för att den ska komma. Idag ska jag intervjua Vän av Ordning. Det är den som skriver arga lappar i tvättstugor och hissar. Igår väcktes jag och min dotter av borrande klockan 09:10 en söndagsmorgon, och i hissen satt en prydligt handskriven lapp om hänsyn. Jag höll med i sak, men jag…

Välkommen ner i mörkret med mig. Du behöver inte lyssna, utan du kan bara trycka på play och följa mina tankar i den mån du tycker det är givande. Idag ska jag bjuda in en grävling som jobbar i gruvan. Han heter Peder Higgsfeldt och tycker att jag är löjlig. Jag har aldrig haft en gäst som attackerat mig så tidigt. Peder är här för att stoppa mig, eftersom jag är som ett framrusande tåg utan bromsspak. Han påminner mig om att allt när som helst kan ta slut. Varför sitter det en grävling som jobbar i gruvan i Äventyrsvagnen och läxar upp mig? Peder jobbar som benbrytare i en benbrytargruva. Man kan bryta vad som helst i en gruva. Man kan bryta löften, bryta upp förhållanden, bryta med sina föräldrar, bryta bröd och bryta boråsbaserade bassister. I den här gruvan bryter de ben, men inte sina egna. Det är ben från forntida varelser, som sedan säljs vidare till samlare. En gång spelade jag pjäsen Väderflickans milda makt, med en regissör som jagade äkthet. Efter en föreställning för testpublik ställde sig en man…

Nu öppnar jag dörren. Jag har pyntat här inne och gjort fint, som när man var liten och det var jul. Jag minns att mamma var väldigt anfäktad veckan före jul. Allt skulle göras med egna medel och bli perfekt. Det är synd att jag inte tycker om julen längre. Den har dött för mig. Jag har ändrat åsikt, och det får man göra. Det lärde jag mig av min klasskamrat Melika på scenskolan. Hon sa att man får tycka en sak och sedan ändra sig, utan att det är något fel. Det är som att vi tror att den som byter åsikt är svag. Varför ska vi tycka samma sak hela livet? Förr blev jag ofta inbjuden till debattprogram om mobbning och barnkultur, och jag tackade alltid nej. Jag har aldrig förstått värdet av tv-sända konflikter. Det är som att direktsända ett sår. Det ingår ju inte i konceptet att man ska komma fram till något. Jag skulle vilja se ett debattprogram där någon säger: “Där har du faktiskt en poäng, det har jag aldrig tänkt på.” Så nu tänker jag räkna upp några saker jag har bytt åsikt om. Den första är vad…

Hej och välkommen till Somna med Henrik, mitt lilla bidrag till den strida ström av innehåll som världen är full av. Jag tänkte på det här om dagen, undrar om det finns någon motsvarighet i mänsklighetens historia? Jag lovade mig själv att inte prata om det, men jag fick ett minne från när jag var liten och satt i en fåtölj och inte hade något för mig. Det var tyst. Det är som att slå ner en förankringspunkt i sin egen samtid och bottna känslomässigt. Men det som slog mig var: jäklar vad jag har sprungit sedan jag blev vuxen. Idag ska jag berätta historien om Anna Korp. Igår var vi några stycken ute i skogen och tittade upp mot himlavalvet, för vi hörde en korp. Korpar är respektingivande. De är kloka. Den där blåskimrande svärtan man hittar hos en vuxen korp är magisk. Därför vill jag berätta om Anna Korp, jag vet inte varför än. Klockan är tjugo över fem på eftermiddagen och Anna Korp står i hallen med jackan på. Hon har precis kommit hem. Bussen släppte av henne vid Konsum och hon gick uppför backen. Nu…

Hej Somna. Välkommen hit till denna utopi, detta låtsasuniversum. Förr om åren spelade jag ett tv-spel som hette Resident Evil. Det var så otäckt att jag ibland la ifrån mig kontrollen. Men ibland kom man in i ett rum med en skrivmaskin där det spelades lite ledsen musik, och då visste man att här var man säker. Här kunde man spara spelet. I det här avsnittet har jag ett uppdrag. Min dotter Harriet har gett mig en titel. Människor som jobbat nära podden i många år säger att jag måste fånga generation Z. Det finns några av er som lyssnar, men ni är inte så många. Jag får höra att jag ska nå er genom TikTok, och det försöker jag. Eller att jag ska ta in gäster som Anis Don Demina. Det hade säkert gett massor av nya lyssnare, men de hade bara lyssnat på ett avsnitt. Jag tror inte att tusen nya lyssnare på ett avsnitt skulle lösa något långsiktigt för mig. Därför har Harriet gett mig en titel till avsnittet: Golden Dubai Chocolate Labubu. Jag ska säga Golden Dubai Chocolate Labubu flera gånger för att nå…

Jag måste släcka ljuset här inne, och det kan jag göra med en app på min telefon. Lager på lager på lager läggs i mitt huvud. Hela min tv-karriär började med Salve. Jag gick scenskolan när jag fick rollen. När jag hade gjort bort mig i direktsändning och skämdes sa Anna Rydgren, som spelade Katarina: släpp och gå vidare. Jag var ganska gammal när jag första gången kom på att ingen vet vad jag tänker. Ibland känner jag mig tom innan jag börjar, men om jag ger det tid öppnas det en lucka i rumtiden framför mig, och där ligger något färdigpaketerat och klart. Det är skillnad på att hitta på något på ytan och när det känns sant på riktigt. När Harriet var bebis föddes en känsla av generationer och släktled. Jag tycker att släktträd är spännande. Det är som en byggnadsställning, en struktur där människoöden vilar, och tanken att ett släktdrag kan vandra genom århundradena. Jag vet att det inte riktigt är så, men det känns som att min förfader Hubertus Puderpungs släktlinje går rakt ner till mig. När jag pratade…

Det är alldeles upplyst här inne hos mig i Äventyrsvargen, lampan är på max och en dammsugare står framför mina fötter. En gång om året släpper eken utanför loss sina invånare, små genomskinliga ekflugor som flyger rakt hit för att det är varmt och skyddat, och för att de tycker att här är ju ingen. Jag brukar låta dem vara, men jag glömmer att de också vill ta över hela världen. Om vi gav flugorna en chans skulle de ta över den. Idag försökte jag få ut dem och öppnade dörren, men de ville inte flyga ut. Jag blev tvungen att dammsuga upp dem, eftersom jag inte kan spela in podden med flugor på micken och ett svagt pipande i bakgrunden. Det känns fel i magen. Jag tänkte ta dammsugarpåsen och öppna den i skogen, så att alla varelser däri får en chans att flyga ut. Det ska jag göra när jag är klar här. Jag har nästan aldrig intervjuat stora djur i Somna med Henrik. Det här avsnittet är tillägnat det största djuret som finns, Murt och Mort. Det finns faktiskt här i Sverige. Det är 275 meter i mankhöjd, har ett…

Hej Somna. Visste du att Somna med Henrik inte har en enda lyssning på Mars eller på månen? Det var en gång jag ville köpa en stjärna och döpa den efter en person, men så insåg jag att man egentligen inte kan köpa en stjärna. Istället blev jag fascinerad av att skicka saker ut i rymden. Jag printade ut en bild på Elon Musks Tesla och satte upp den på väggen, från den tid då han fortfarande bara var vulgär och inte galen. Man kan faktiskt skicka meddelanden ut i rymden med laserljus. Det är fåfängt att tänka att det skulle förändra något, eller att någon ens skulle läsa det. Men jag tycker det är vackert ändå. Vem vet, en dag kanske någon läser det. Minns du faster Asta, min karaktär i Bolibompa som låste in sin brorson i gästrummet för att själv få vara med i tv? När jag var ny på SVT i början av 2000-talet var jag helt starstruck av själva miljön, de enorma studiokorridorerna där Wille och Valle och Victor är inspelade och som fortfarande ser likadana ut. Där träffade jag de gamla rävarna som hade…

Somna, har du provat att gå ut med 3D-glasögon på dig? Sådana man får på bio. Besvikelsen när man upptäcker att allting redan är 3D. Att det bara är precis som vanligt, fast lite mörkare. Innan jag skulle spela in tänkte jag köpa en färdigrätt till lunch. Jag hade solglasögon på mig, mina bästa. Jag köpte ett par skitdyra Ray-Ban när jag hade fyrtioårskris, i tron att hela mitt liv skulle förändras. Ibland blir jag förvånad över hur de har hängt med sedan dess. Annars tappar jag ofta bort saker, nycklar, kepsar och förhållanden. När jag gick in på Ica glömde jag att jag hade dem på mig. Jag märkte att jag inte såg någonting, men jag fattade inte varför. En kvinna sprang före mig i kön och jag suckade. När det blev min tur ställde kassörskan min vara precis framför mig, och jag hittade den inte, för jag såg så dåligt med solglasögonen på. Sedan satt jag i bilen och lyssnade på Laleh, Min stund på jorden, och kom på att jag haft dem på mig hela tiden. Då brast det och jag började gråta. Jag var på kräftskiva i…

Hej Somna. Jag ska regissera en opera. Jag tycker det är sorgligt och tråkigt när man gör operan mindre än vad den är. Jag såg en fransk uppsättning av Händels Julius Caesar, där alla bara hade på sig slips och skjorta, som om man klätt kungar i Båstad tennisveckan. När jag gick på scenskolan läste vi parallellt med de som studerade opera, och en tjej där hävdade att opera var finare konst än teater, för "vem fan får gåshud av en monolog?" Det grämer mig att jag inte blev musiker. Jag spelade i sex år som barn, och alla sa att jag var duktig. Redan tidigare fick jag höra att jag sjöng bra, men det har jag låtit förtvina. Jag har köpt instrument man kan använda utan att kunna spela instrument, flöjter jag inte kan spela och en kazoo. Jag gråter alltid när jag hör Eva Dahlgrens låt Ängeln i rummet. Det finns en sån fin rad: "Här är jag med allt det andra, som gör en människa hel." Det är som att hon säger: jag hoppas du ser det goda och vackra i mig. Ängeln i rummet ligger bakom allt det jag håller på med.…

Hej Somna, och välkommen till Somna med Henrik. Jag har precis varit ute och gått i skogen, men fick noja över att jag skulle få en parkeringsbot. Det har hänt tidigare, när det var gatusopning. Så jag avbröt promenaden, för jag var rädd att sopbilen, eller ja, sopbilsföraren, skulle bli arg på mig. När vi var nyinflyttade blev jag nämligen utskälld av en sopbilsförare för att soptunnan var vänd åt fel håll. Jag såg en rolig sak på Apple Podcaster. Algoritmen tror att jag har riktiga gäster i mina avsnitt. Jag har haft flera hundra fiktiva gäster genom Somna med Henriks historia. Den här veckan gästas jag av Allan Bergvall, Genua Bogott, Palle Palster och Bror Redius. Välkomna in, alla gäster, till den här otroligt konventionella intervjupodden som bjuder in kända gäster. Allan Bergvall är snut, vilket betyder slow nutrient ugly taxpayer. Han gurglar sig med kokosfett varje kväll för att hålla infektioner och andra människor borta, och ogillar eliten och PK. Genua Bogott är skådespelare och har nyss begått…

Hej Somna. Jag sänkte precis ljuset här i Äventyrsvargen. Jag tycker väldigt mycket om när det mörknar. Ibland på morgnarna när jag var liten och gick upp var vardagsrummet kolsvart. Jag kommer ner tidigt, det är vinter och mörkt ute, och jag går ner för den knarrande trätrappan. I köket har pappa ställt fram frukost. Inne i vardagsrummet sitter han själv i mörkret med en kopp kaffe och vill vara ifred. Jag återkommer till den bilden, för jag är exakt likadan. Det är något med den där privata stunden med kaffekoppen. Den betyder så mycket, och den är så kort. Jag minns när vi lekte Tripoderna på gräsmattan. Jag hade tjatat mig till att pappa skulle vara med, och mitt i leken tittade jag på honom och såg att han skrattade. Inte elakt. Han tyckte väl att jag var rolig. Men jag avsåg inte att vara rolig, jag var mitt i leken, och leken dog. Jag skämdes över att jag lekte inför honom. Det finns ett annat minne också. Mamma hade nästan alltid tid, i alla fall när jag var mindre. När jag blev äldre och började få…

Hej ska du ha, ska du ha. Jag gör ett undantag idag och pratar dialekt. Förlåt att jag frångår konceptet. Jag vill också göra gällande en liten brasklapp: vill du göra mig glad så laddar du ner Somna med Henriks app. Men det är inget måste, det är lite det som är det fina i den här kråksången. Kråksång är ju för övrigt inte fint. Är det inte märkligt att naturen har nöjt sig med det där anskrämliga ljudet? Det är knappt ett ljud. Det är skarven mellan andra ljud. Idag ska jag berätta om hur kråkan har fått sitt läte. Kråkan är en gammal fågel. Den har fått lov att tuffa till sig rejält, och då menar jag inte väder och vind utan det hårda samhällsklimatet. Det är faktiskt svårare att vara fågel nu än det var förr. Och förr hade fågeln inget ljud alls. Det är något som fascinerar mig med tysta djur och tysta människor. Jag har alltid önskat mig en personlighet som lyssnar, men blir istället den som babblar och svarar på sina egna frågor. Jag tänker på en fika jag tog för många år sedan med en kollega som var…

I detta avsnitt utforskar programledaren absurditeten i olika konspirationsteorier, från den platta jorden och månlandningen till klimatförändringar och utomjordingar. Genom att ifrågasätta de logiska bristerna i hur en global elit skulle kunna upprätthålla så omfattande mörkläggningar utan läckor, argumenterar hen för att mänsklig natur och incitament för sanning gör stora hemligheter praktiskt omöjliga att bevara. Avsnittet inleds även med en introduktion till en ny app för podden samt en personlig anekdot, innan diskussionen rör sig mot de tekniska och logistiska svårigheterna i att fejka globala fenomen.

Henrik reflekterar över sina förväntningar på föräldraskapet och resan från frustration till att acceptera livets oförutsägbarhet. Han diskuterar kampen mellan att vara närvarande och behovet av personlig autonomi, samt de skuldkänslor som kan uppstå när man försöker prioritera sig själv. Vidare utforskar berättelsen hur relationer till tidigare generationer har format hans roll som förälder. Han kritiserar samtidigt tendensen hos vissa manliga konstnärer att romantisera ett bristfälligt föräldraskap genom självutlämnande och självförherligande.

Henrik introducerar den nya appen 'Somna med Henrik' och förklarar dess prenumerationsmodell. Avsnittet utforskar hur man kan möta svåra tankar, rädslor och existentiell tomhet genom att våga stanna kvar i dem istället för att fly. Vidare reflekteras det över förhållandet mellan tankeverksamhet, kreativitet och förmågan att finna mening genom poesi. Avsnittet avslutas med en betraktelse över livets flytande natur och en uppmaning till att avsätta tid för ostrukturerat tänkande.

Henrik reflekterar över personliga minnen av utanförskap och möter den regelstyrda Rutger Tyft, som lever efter strikta principer om ordning. Därefter presenteras det psykologiskt krävande brädspelet 'Levande yoghurtkultur'. Avsnittet utforskar spelets absurda mekanik, de extrema kostnaderna för teknisk utrustning och de livsfarliga regler som involverar allt från sensorer till kaotiska ceremonier i öknen.

Henrik reflekterar över behovet av en inre fristad och delar berättelsen om Sebastian, en pojke som skapade ett detaljrikt och tryggt inre universum för att hantera omvärldens osäkerhet. Genom fantasifulla slott och bibliotek sökte Sebastian skydd mot känslomässig sårbarhet och oförutsägbarhet. Berättelsen utforskar även mötet med den sociala verkligheten i förskoleklassen. Genom metaforen om att vara en byggsten i ett mänskligt torn undersöks behovet av att hitta sin egen mätstock och känslan av existentiell betydelse i gemenskapen.

Henrik reflekterar över de 14 föremål han hittade i sin väska och använder leken 'vad skulle du ta med till en öde ö' för att utforska skillnaden mellan praktisk överlevnad och personlig trivsel. Genom absurda tankeexperiment kring logistiken för kaffe och ost, samt ett komiskt rollspel med en fiktiv myndighetshandläggare, undersöks vad som krävs för att må bra under evigheten på en ö. Samtalet landar i behovet av utmaningar, förändring och närvaron av andra medvetanden. Henrik listar slutligen konkreta föremål och personliga prioriteringar, där allt från knivar till familjemedlemmar får plats i hans vision av den ultimata överlevnadslistan.

Henrik reflekterar över podcastens framtid och sin ovilja att bjuda in gäster innan han intervjuar Klara Bengtsson från hittegodsavdelningen. Samtalet rör sig från personliga anekdoter om borttappade jeans till det absurda företaget Fnyken AB, som tillverkar stolar åt påvar under mystiska och livsfarliga omständigheter. Avsnittet utforskar de surrealistiska rutinerna på hittegodsavdelningen, där allt från hundar till batterisyra förvaras. Episoden avslutas med filosofiska reflektioner kring ryska dockor och en betraktelse över vardagens små prylar som samlas i hallen.

Hej ska du ha och välkommen hit. Du är mig så kär. Vad är egentligen sant, tack att du gör detta möjligt. Tycker du att det är jobbigt med kyrkogårdar? Jag tycker de är underbara platser. Nu när jag har körkort kör jag runt och stannar vid olika kyrkogårdar, precis som mina föräldrar gjorde när jag var liten. De är lugna och tysta, man får vara ifred där. Tänk vad många platser vi människor vill vara ifred på egentligen, på bussen, i skogen och så vidare. Idag ska du och jag gå på en kyrkogård tillsammans. Vi stannar bilen vid en landsvägskyrka, någonstans i mitten av Sverige, och svänger in på en grusparkering där det inte finns några andra bilar. Allt är stilla. Vi går inte in i kyrkan, vi känner på dörren men den är låst. Det känns som att alla kyrkor var öppna hela tiden när jag var liten. Så vi går in på kyrkogården istället, på krattade grusgångar, mellan nya och riktigt gamla gravar. Och jag kan allt om alla som ligger här. Första gravstenen tillhör Greger Fnyk, född 1908. Han jobbade på sina…

Henrik introducerar berättelsen om Tjena Lennartson, en före detta programledare som nu arbetar som producent. Berättelsen utforskar teman som ensamhet, behovet av att bli sedd på riktigt snarare än att få bekräftelse, och känslan av att flyta i en existens utan större mening. Genom en surrealistisk händelse där tiden och termodynamikens lagar tycks gå baklänges, reflekteras det över värdet av personlig upplevelse kontra maskinell förmåga. Avsnittet berör även skapande, sanning och skillnaden mellan ytligt beröm och den djupa existentiella bekräftelsen i att bli förstådd.

Henrik välkomnar nya lyssnare och presenterar en ny app för iPhone innan han går in i ett surrealistiskt samtal om skånska stereotyper, bibliska berättelser om Adam och Eva samt personliga minnen från Fuerteventura. Avsnittet fortsätter med reflektioner kring Abraham och Isak, följt av humoristiska monologer om ålar och svensk tågtrafik. Programledaren delar även med sig av barndomsminnen rörande möten med media, religiösa samfund och känslomässiga reflektioner kring arv och syskonrelationer.

Henrik blickar tillbaka på en nostalgisk barndom i Hökviken, präglad av cykeltävlingar och livets enkla nöjen innan internettidens intåg. Genom minnen av lekfulla men riskfyllda händelser vävs trådar av reflektion kring föräldraskap, förändrade roller och känslan av ensamhet under sommarens resor. Avsnittet rör sig vidare mot existentiella tankar kring tidens vidd, inspirerat av mötet med uråldriga stenar, samt en insikt om att acceptera livets osäkerhet. Programledaren presenterar även nyheten om den nya appen för 'Somna med Henrik' och reflekterar över hur tekniska framsteg möjliggjort digitalt skapande.

Henrik introducerar konceptet med exponentiell tillväxt genom att reflektera över hur ett papper kan nå månen efter endast 42 vikningar och berättar legenden om uppfinnaren som krävde riskorn på ett schackbräde. Genom att utforska extremt stora tal som googol och googolplex, kontrasteras matematiska storheter mot den fysiska verkligheten i universum. Avsnittet reflekterar över människans förmåga att förstå abstraktioner som överskrider den fysiska världens gränser. Genom metaforer som en blandad kortlek och medvetandets roll, undersöks hur insikten om det oändligt stora kan ge en känsla av sammanhang och värde i kosmos.

Henrik reflekterar över social etikett och språkbruk, med ett särskilt fokus på irritationer kring användandet av 'vi' istället för 'ni' vid restaurangbesök samt vikten av att ge servicepersonal utrymme för mänskliga felmarginaler. Han diskuterar även sin önskan om att vara osynlig i sociala sammanhang och sitt ointresse för personlig berömmelse. Samtalet rör sig vidare till nostalgi, kopplingar till barndomens lekfullhet och poddens organiska utveckling som ett samspel med lyssnaren. Avsnittet avslutas med reflektioner kring Stockholms direkta kommunikationsstil och en personlig hyllning till de olika versioner av sig själv som format resan genom staden.

Henrik introducerar avsnittet med barndomsminnen om radion och en surrealistisk saga om en by där allt förvandlas. Berättelsen rör sig genom reflektioner kring strikta regler kring sötsaker under uppväxten och hur dessa skapade en känsla av helighet. Genom surrealistiska metaforer utforskas teman som skuld, drömmars föränderliga natur och en allegorisk kärlekshistoria. Avsnittet avslutas med poetiska reflektioner kring obeständighet, där kontrasten mellan sorgen över förlust och skönheten i ständig förnyelse står i centrum.

Henrik inleder med reflektioner kring perception och läser den surrealistiska berättelsen om 'Barbara Bankir'. Genom en arbetsdag i en brutalistisk bankmiljö möter Barbara allt från casinokunder till snäckförsäljare, vilket skildrar hennes vardag och yrkesroll. Berättelsen övergår i en drömlik skildring av Barbaras pensionärstillvaro och ensamhet, där hon konfronteras med minnen och åldrande. Avsnittet kulminerar när Barbara får beskedet att hon vunnit 90 000 kronor i ett lotteri, vilket lämnar henne osäker inför den nya ekonomiska situationen.

Programledaren Henrik inleder med en surrealistisk berättelse om en kvartett kajor på Södermalm som har ett avtal om att flyga åt olika väderstreck vid plötsliga ljud. Genom personliga anekdoter och möten, bland annat med sotaren Jävlert Garnmänan, vävs filosofiska reflektioner kring teknikens påverkan, människans bristande nyfikenhet i den digitala tidsåldern och vårt ansvar att ta hand om varandra. Avsnittet rör sig från skildringar av 'vulkanvildvittresyndromet' till poetiska tankar om tidens gång. Berättelsen inkluderar allt från surrealistiska scener där kajor använder hissar och dricker prosecco, till djupa funderingar kring uttrycket 'nu lever vi'.

Hej Somna. Jag är mätt och belåten idag, har precis ätit yoghurt, och jag inser med viss olust att mina krav på mat har krympt till nästan ingenting. Det är bara i samtal jag fortfarande inte tänker nöja mig med minsta gemensamma nämnare, jag vill bottna i den jag pratar med. Idag har jag besök av Berit Garn, en kvinna som säger sig ha sett sanningen. Tidigare var hon som du och jag, en tvekande människa som sökte tillfredsställelse, som letade efter något varaktigt, något som var värt något på riktigt. Allt startade en helt vanlig kväll, efter ett själsdödande styrelsemöte i bostadsrättsföreningen. En av de andra i föreningen, Britt-Marie, bor inte ens i huset, hon äger bara sin döda fars gamla lägenhet och har gjort den till ett museum över honom. Efter varje möte vill hon prata med folk enskilt, väljer ut dem hon har hemligheter med i huset, något Berit, som är ordförande, tycker är väldigt jobbigt. Efter mötet gick Berit hem och satte sig ensam framför en trött tv-serie. Hon stängde av, suckade högt åt…

Hej Somna. 58 sekunder in i avsnittet är jag redan igång, full färd. Jag har inte pratat med någon på hela dagen, så därför kanske jag låter lite nyuppstigen. Jag har gått runt och varit tyst, och det har varit så skönt. Vad var det första du sa till någon idag, Somna? Det är två pojkar på en väg, med varsin pinne och en näsduk knuten längst ut. Det var min första referens till att rymma hemifrån när jag var liten, en pinne och en näsduk med förnödenheter, och så var man på luffen. Pojkarna är bästa vänner, heter Staffan och Jesper, är tolv år och har rymt. Jag minns bara en gång jag själv verkligen rymde. Jag blev tillsagd på något kränkande vis av pappa och ville visa honom att så kan man inte göra. Jag tog fyra äpplen, gick förbi honom i hallen och sa nu rymmer jag. Sprang ut i trädgården och ut på åkern bakom gäststugan. Där stod jag och blev stående, åt upp mina äpplen. Sen kom jag hem. Tillbaka till pojkarna. De har gemensamt kommit fram till att de ska rymma. De är bästisar och grannar, med rum i…

Hej Somna. Hur är det? Med mig är det bra. Eller vad vet jag om hur saker är? Så fort man stannar upp och verkligen ställer sig den frågan blir allting svävande och konstigt. Det märkligaste är att det överhuvudtaget pågår någonting. Det hade kunnat vara ingenting alls, och ändå är det något på insidan av dig. Varför finns det någonting istället för ingenting? Vad är det att vara? Tyngden i mina armar påminner mig om att det är det. Sanningen är att jag är kött, värme och elektricitet. Det finns ingen insida utan den här utsidan. Var tar du slut och var börjar världen? Du är en grej som ligger i en påse och känner saker. Det är kanske bättre att överge jakten på att leta efter en plats och bara acceptera att detta pågår. Jag är en köttmaskin i en skinnpåse som har olika upplevelser. Har du tänkt på att kroppen vet hur man lever, helt utan din inblandning? Det är det enklaste som finns att existera, om de basala villkoren är uppfyllda. Du behöver inte kontrollera det som sker. Det som sker, det sker, och det…

Hej på dig, Somna. Ikväll joddlar vi oss tillbaka till ett gammalt VHS-band som aldrig blev av, snubblar över en iskall inspelningsmaskin och stirrar nostalgiskt på en brödkavel med tveksam humor från mormors finrum. Vi funderar kring varför en medelålders Henrik hamnade på en Taylor Swift-konsert och vad det egentligen betyder att vara svensk i trafiken, på gymmet, eller i en helt vanlig kö. Det blir en slingrig resa genom tankar om födelsedagar, åldrande och den ömma punkten där vi både längtar efter att synas och att vara osynliga. Det är som det är. Nu börjar vi. Sov Gott! Mer om Henrik, klicka här: https://linktr.ee/Henrikstahl Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I detta avsnitt tar Henrik med oss på en intim och reflekterande resa genom sitt medvetande, där han utforskar temana att bli vald, identitet och värdet av våra individuella universum. Med sin karakteristiska blandning av självutlämnande ärlighet, humor och filosofiska funderingar, delar Henrik med sig av morgonrutiner, tankar kring skolsystemet, och sin djupt personliga längtan efter att bli sedd och vald för den han är. Henrik reflekterar över hur tonårstiden kan liknas vid en byggarbetsplats utan tydliga ritningar, hur antidepressiv medicin faktiskt fungerar, och den komplexa smärtan av att bli avfärdad som ett "miffo". Genom sitt öppna berättande skapar Henrik ett rum där lyssnaren bjuds in att utforska sitt eget inre landskap och hitta tröst i medvetandet om att vi alla bär på våra egna universum – värdefulla och unika – som förtjänar att bli valda. Detta avsnitt är en både melankolisk och hoppfull påminnelse om att livet handlar om att våga visa sitt sanna jag och att välja varandra, varje dag, trots…

I detta rörande och ärliga avsnitt öppnar Henrik sitt hjärta och delar med sig av tankar kring separation, förändring och acceptans. Med regnet som sällskap i Äventyrsvargen reflekterar han över livets stora övergångar och hur vi människor hanterar dem. Henrik utforskar det komplexa i att låta relationer och roller förändras, samtidigt som han väver in filosofiska betraktelser om nuet som vår enda sanna verklighet. Med sin karakteristiska blandning av värme och sårbarhet talar Henrik om rädslan för ensamhet, vikten av att följa sin inre kompass, och hur man kan vara en god förälder genom att vara sann mot sig själv. Det blir ett samtal om mod - modet att acceptera förändring, modet att känna sina känslor fullt ut, och modet att låta livet ta nya, oväntade vägar. Som en meditation över mänsklig transformation bjuder avsnittet in lyssnaren att utforska sina egna tankar kring förändring, föräldraskap och autenticitet. Henrik delar med sig av insikter om hur man kan möta livets stora skiften med både ödmjukhet…

I det h'r avsnittet tar Henrik Somna med på en drömsk resa in i ett hemligt underjordiskt rike – en personlig fristad 300 meter under marken, formad av längtan efter en plats att bara vara. Genom minnets korridorer vandrar vi från skoltidens gömställen i kalla marmortrappor till fantasier om magiska grottor där berget själv formas efter våra önskningar. Med samma värme och sårbarhet som alltid delar Henrik sina tankar om att skapa hemliga rum i världen, om behovet av att ibland få försvinna från verkligheten utan att egentligen lämna den. Det blir en meditation över vad trygghet egentligen betyder, kryddad med funderingar kring allt från fåglars viskningar till forntida översvämningar och Star Wars-figurer som vakar över podcasting-studion. Ett avsnitt som rör sig mellan det jordnära och det drömska, mellan barndomens konkreta gömställen och vuxenlivets mer abstrakta behov av en plats att kalla sin egen. Som vanligt bjuder Henrik på sitt karakteristiska tankemyller där allvar möter humor, och där även de…

I det här extraavsnittet tar Henrik oss med på en surrealistisk resa genom den fiktiva mikronationen Kirinaja, där en presidentvalsdebatt mellan de två kandidaterna Totte och Susan utspelar sig. Med sin karakteristiska blandning av humor och eftertänksamhet utforskar Henrik maktens natur, polariseringen i samhället och den mänskliga tendensen att söka efter ofelbart ledarskap. Genom en fascinerande dialog mellan de två presidentkandidaterna - den populistiske, självsäkre Totte och den mer eftertänksamma, nyanserade Susan - väver Henrik en berättelse som både roar och väcker tankar om demokrati, ledarskap och vår egen dödlighet. Avsnittet kulminerar i en meditation över tidens gång och människans plats i universum, allt medan lyssnaren vaggas in i en känsla av samhörighet och ro. Ett avsnitt som påminner oss om att i slutändan kanske det viktigaste inte är vem som vinner eller förlorar, utan hur vi tar hand om varandra här och nu. För mer information om Henrik Ståhl, klicka här: https://linktr.ee/Henrikstahl…

Henrik reflekterar över hur våra handlingar och ord kan så frön som växer långt bortom vår egen horisont. Från Vadstena klosterkyrka till framtidens AI-revolutioner, från barndomsminnen till världsledares långsiktiga planer - Henrik väver samman ett fascinerande lapptäcke av idéer och funderingar. Några höjdpunkter från avsnittet: Reflektioner kring hur våra handlingar och ord lever vidare och påverkar världen långt efter att vi är borta Tankar om att planera för framtiden och inspirationen i att tänka långsiktigt Personliga anekdoter om Henriks pappa och dennes akademiska drömmar Funderingar kring ondska och mänsklighet hos världens ledare En uppmaning till lyssnarna att skapa och dela egna tolkningar av poddens innehåll Henrik avslutar med en meditation över ordens beständighet i den digitala tidsåldern och delar med sig av sitt eget sätt att skapa tidskapslar för framtiden. Detta avsnitt är en perfekt blandning av det filosofiska, det personliga och det lekfulla - allt levererat i Henriks karakteristiska…

Detta avsnitt innehåller en intervju med den mytomspunna Olle Olé från Eskilstuna. Olle, vars liv visar sig vara ursprunget till flera välkända svenska uttryck och visor, delar med sig av sina bisarra upplevelser som innefattar allt från köttbjörnar till rostbiffkläder. Henrik och Olle diskuterar den sanna historien bakom "Mors lilla Olle", där vi får veta att björnen i visan egentligen var en köttätande björn och att Olles mor använde ett ovanligt nackgrepp för att rädda sin son. Vi får även höra om uppkomsten av uttrycket "mota Olle i grind", som har sitt ursprung i Olles minst sagt speciella klädval och den lukt som följde med det. Avsnittet är fullt av oväntade vändningar, absurda detaljer och humoristiska inslag som vävs samman till en fantastisk berättelse om hur små händelser i Olles liv har format det svenska språket och kulturen. Henriks förmåga att improvisera och bygga vidare på de mest osannolika premisser skapar en lekfull och engagerande lyssnarupplevelse. Som alltid i "Somna med Henrik"…

I detta avsnitt tar Henrik oss med på en personlig och reflekterande resa genom sina minnen och erfarenheter. Med sin karakteristiska blandning av humor, allvar och självironi, utforskar han teman som berömmelsekultur, självkritik och personlig utveckling. Lyssna när Henrik delar med sig av: Sina upplevelser från Bokmässan i Göteborg 2003, där han som ung författare kastades in i en värld av mingel, alkohol och celebriteter. Reflektioner kring "kändisfester" och den röda mattan, där han avslöjar de mindre glamorösa sidorna av dessa tillställningar. Personliga insikter om sin tidigare strävan efter berömmelse och hur hans syn på framgång har förändrats över tiden. Tankar kring självkritik och vikten av att föra en ärlig dialog med sig själv. Henrik bjuder in oss att fundera över vad som verkligen är viktigt i livet och hur vi definierar framgång. Hans öppenhjärtiga berättelser om både pinsamma och lärorika stunder skapar en känsla av gemenskap och igenkänning. Så luta dig tillbaka, slappna av och låt Henriks…

I detta avsnitt tar Henrik med Somna på en vindlande resa genom sina tankar och minnen, allt inramat av en fantasifull bröllopsfest mellan Äventyrsvargen och Kreativ längtan. Avsnittet börjar med Henriks reflektioner över inspelningsprocessen och övergår sedan till en nostalgisk utflykt om Oboj-drickande med sin dotter. Härifrån vävs berättelsen in i ett improviserat bröllopstal som blir en portal till djupare funderingar kring: Katter och deras natur jämfört med människors Kulturens väsen och dess roll i samhället Astronomiska fenomen och universums storskalighet Utmaningar med att kommunicera över enorma tidsspann Henrik blandar humor, filosofi och personliga anekdoter i en ström av medvetande som pendlar mellan det vardagliga och det kosmiska. Avslutningsvis reflekterar han över podcastens natur och den unika närhet i tid mellan inspelning och lyssnande som detta avsnitt erbjuder. Lyssna och låt dig svepas med i en meditation över tidens gång, universums mysterier och livets små guldkorn - allt berättat…

I detta avsnitt tar Henrik oss med på en nostalgisk resa genom tid och rum, allt från ett hotellrum på Grand Hotel i Falun. Med sin karakteristiska blandning av humor, allvar och filosofiska funderingar, delar Henrik med sig av minnen från barndomen, reflektioner över föräldraskapet, och tankar om livets oåterkalleliga natur. Vi får höra om Henriks tidiga skådespelarambitioner, knallpulverpistoler smugglade i morföräldrars resväskor, och den komplexa relationen till en morfar som inte var hans biologiska. Henrik funderar över hur vi förhåller oss till våra åldrande föräldrar och vikten av att vara närvarande i stunden, även när det känns obekvämt. Mitt i natten, omgiven av Faluns tysta gator, reflekterar Henrik över universums ständiga rörelse och hur ingenting någonsin helt kan återgå till det som varit. Det är en påminnelse om livets flyktighet och samtidigt dess ständiga förnyelse. Detta avsnitt är en perfekt blandning av det vardagliga och det existentiella, levererat med Henriks unika förmåga att få…

I detta avsnitt tar Henrik oss med på en fascinerande resa genom språkets och tankens värld, med fokus på ordspråk och deras ursprung. Med sin karakteristiska blandning av humor, eftertanke och improvisation utforskar han både välkända och påhittade ordspråk, vilket resulterar i en unik och underhållande lyssnarupplevelse. Några höjdpunkter från avsnittet: Henrik dissekerar det klassiska ordspråket "Gå aldrig över ån efter vatten" och ger det en oväntad twist. Vi får höra om den påhittade historien bakom uttrycket "Lek aldrig med grepen, Kjell-Åke" och dess koppling till 40- och 50-talets Sverige. Reflektioner kring åldrande och livets förgänglighet vävs skickligt in i diskussionen om ordspråk. Henrik delar en gripande berättelse om sin gammelmormor Ester och hennes upplevelse av tröst i en svår stund. Tankar om prästens roll i samhället förr i tiden och uttrycket "Gästpräst är värst präst" utforskas. Avsnittet avslutas med djupa funderingar kring livets stora frågor och mänsklighetens sökande efter mening.…

I det här extra avsnittet av Somna med Henrik får vi följa med in i Henriks tankar en sen kväll. Med start i minnen från läger med pappa som ung, reflekterar Henrik kring ensamhet, mäns isolering och svårigheten att på djupet nå varandra. Vi får höra om en spindel som kanske eller kanske inte vinkar åt Henrik från ett draperi, och fundera över huruvida djur har medvetande. Henrik delar fascinerande tankar om vad liv egentligen är - kanske långt mer än bara biologiska varelser. Avsnittet rör sig mellan det dråpliga och det allvarliga. Henrik öppnar upp om känslor av tvivel, otålighet och en längtan efter att bli buren när det känns tungt. Han reflekterar kring svårigheten att vänta ut den kreativa processen och att våga vila i att saker tar tid. Som extra krydda bjuds vi på ramsor och citat, från Henriks pappa och dennes morbror Yngve. Allt från att propsa mopsar till tunga Hamlet-citat. Ett extra avsnitt som med värme och sårbarhet speglar människans komplexitet. Här finns såväl vardagsbekymmer som…

I det här avsnittet av "Somna med Henrik" diskuterar Henrik sitt komplexa förhållande till altaner. Han delar sin ambivalens mellan längtan efter och förakt för altaner, och berättar om sina misslyckade försök att bygga en egen. Samtidigt intervjuar han en fiktiv altanbyggare, Raoul Hasberger, och utforskar de humoristiska och ibland tragiska aspekterna av deras samtal om altaner och livets vedermödor. Mer om Henrik Ståhl: https://linktr.ee/Henrikstahl. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I det här avsnittet pratar Henrik om väskor, om att lära sig nya saker och om att aldrig bli en gammal "bitterhög". Sov Gott Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I detta avsnitt av "Somna med Henrik" delar Henrik Ståhl med sig av sina personliga erfarenheter och tankar om självkänsla och kroppskomplex. Han reflekterar över hur han har skämts över sina tunna och bleka ben, men också hur han med tiden har börjat acceptera sig själv. Henrik berättar även om sin mammas kamp för att åter lära sig gå efter en lång tid i rullstol, och de känslor och minnen detta väcker hos honom. Avsnittet är fyllt med humoristiska anekdoter, djupa funderingar och Henriks karaktäristiska värme. Sov Gott! Mer om Henrik Ståhl: https://linktr.ee/Henrikstahl Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.