Somna med Henrik

00:03 Hej och välkommen till Somna med Henrik. 00:09 Din vidriga varulv. 00:18 Förlåt. Din tasmanske trakterare i natten. 00:28 Det är jag som är Henrik. 00:31 Och det är du som är somna. 00:34 Och det är som det är. 00:38 Det som händer, händer. 00:41 Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. 00:48 Nu börjar vi. 01:07 hej somna hej och välkommen tillbaks till en timma med mig Henrik Ståhl som som vanligt En gång för väldigt länge sedan blev jag uppringd av en person som hade gjort sig ett namn i sociala medier. 01:32 Den här personen frågade mig om den kunde få hoppa in i Somna med Henrik. Bara som en liten överraskning. 01:43 För att då skulle den här personens följare bli väldigt glada och uppmuntrade och överraskade om de i förekommande fall följde både den här personen och lyssnade på Somna med Henrik. 02:00 Jag sa nej. 02:03 Inte för att jag var fientligt inställd till den här personen på något vis utan för att jag tror eventuellt att det skulle vara en av myndigheterna kallad katastrof om jag plötsligt bara inte var här och istället var det någon annan. 02:20 Jag har ju fått många tips genom åren på hur jag ska få den här podcasten att flyga. 02:28 Många är de experter som har kommit in och talat om för mig vad jag ska göra. 02:34 I början var det många som sa, men det är ju inte insomningsmaterial. 02:38 Varför berättar du inte godnattssagor och läser du tråkiga kataloger om? 02:46 Varför pratar du snabbt ibland? Varför skrattar du? 02:53 Efter det har människor sagt att du är lite för onischad. Du pratar om för många olika saker. Det går inte att säga att Henrik är si eller Henrik är så. Det finns så många olika saker. När människor inte vet, då väljer de bort. Det är nummer två. 03:11 Och sen då de olika tipsen. 03:16 Ett tips som jag fick väldigt tidigt när jag satt på ett möte med en PR-byrå som jag ville skulle ta hand om mig och den här podden. 03:27 Då hade vi möte och Det var ett möte via video, alltså typ Google Meet eller något. 03:39 Och de satt båda två och drack vin under mötet. 03:44 För det är ju så man gör, tydligen då. Jag vet inte. Jag höjde lite på ögonbrynen för jag tyckte det kändes lite europeiskt kanske. Det var väl det som var vitsen. 03:58 Det är så ursvenskt att bara lägga alkohol på helgerna. Vi kan dricka alkohol under kundmöten. Det är inga problem. 04:07 Det var två stycken. Och de var mycket yngre än jag. Och de sa att vi kan absolut ta oss an din podd. Och dig. Och sprida dig. 04:17 Men då vill vi att du breddar som de är Henrik lite mer. Och bjuder in gäster. Till exempel Anis Dondemina. 04:26 och Anis Dondemina har återkommit som förslag till mig väldigt många gånger det har säkert inte alls med honom själv att göra eller det har det ju inte jag vill inte på något vis påstå att han har någon hemlig PR-agent som Men det är jättemånga som har föreslagit att jag ska ha med honom i Somna med Henrik eller i Vandra med Henrik. 04:51 I Vandra med Henrik hade det ju faktiskt gått. 04:53 Men i Somna med Henrik, han är en av de gäster som hela tiden föreslås. 05:02 jag har också ganska nyligen fått förslaget av människor som jobbar ganska nära mig eller som befinner sig ganska nära podden att jag ska ha med gäster i podden som om det på något vis skulle göra den bredare och större och viktigare och jag kan inte tänka mig något värre tänk om jag skulle ta in någon här som pratar samtidigt som jag alltså jag menar inte att det skulle bli en dålig podd det skulle säkert bli en jättebra podd men det är ju inte den här podden Hela den här podden går ju ut på att jag ska prata själv. 05:37 Men när jag satt och försvarade det där och då så kändes det lite grann som att jag var en gammal stofil fast i gamla mönster. Du måste våga tänka nytt, sades det. Du måste våga vidga. För att kunna växa måste du vidga och sprida dina graser. Och jag känner lite grann att jag är nog mer en anhängare av devisen Ha en korg med riktigt härliga ägg i. Och så bara vaktar du den där korgen. 06:06 För det kommer komma människor som vill ha den där korgen. Och du måste vakta den. 06:11 Det är min devis kring somna med Henrik. Så nej, det kommer aldrig komma någon annan här. Det kommer bara vara jag. Och den dagen det kommer en annan. Då är det inte längre somna med Henrik. Då är det någonting annat. 06:25 Då är det jag. 06:28 Det finns ju så många andra bra poddar. Man måste ju inte... 06:33 Jag vet inte riktigt vad jag vill komma med det här. Jag känner ju lite grann ibland att rädslan hinner i kapp mig. 06:43 Tänk om det är över nu kan jag känna. 06:46 På somrarna så brukar antalet lyssningar på sådana med Henrik så brukar det gå ner. Folk har väl annat för sig än att hålla på och ha sömnproblem. 06:55 Och då varje sommar brukar jag få den där isande känslan i magen att det här kanske är sista ropet, sista refrängen. 07:06 Så börjar jag planera för hur jag ska landa så tryggt som möjligt. 07:11 Det vore ju väldigt jobbigt om jag Bara pang blev av med allt. 07:18 Och så tänker jag att så här har jag alltid tänkt även när jag hade andra jobb. Så jag har känt att man vet aldrig. Rätt vad det är så är det över och då måste man vara beredd på att acceptera. 07:32 Och det är klart att även det här kommer att nå ett slut någon gång. 07:35 Och jag funderar ibland på hur jag skulle vilja att det gick till. 07:42 Jag tror inte att jag skulle vilja att det gick till så här. 07:46 Jag håller på och poddar och blir surare och bittrare och ledsnare och klamrar mig fast vid någon slags idé om att det här fortfarande är någonting som angår andra men egentligen kanske det handlar mest om mig och min egen ovilja. 08:05 Och färre och färre människor tar till sig den här produkten och jag kan till slut inte leva på den. 08:18 Men jag fortsätter ändå av hävd. 08:24 Då skulle jag nog hellre vilja att jag bestämde mig för en säsong, en sista, du vet. Nu behöver du inte, om du känner att det här ger dig obehagskänslor så vill jag bara säga att det här är ingenting jag planerar. 08:38 Jag projicerar in i en avlägsen framtid. 08:44 Någon dag så kommer det ju naturligtvis att ske. 08:49 Och då skulle jag nog hellre vilja att det fick bli någonting som man kunde snyfta lite åt. Tack och farväl. 09:00 Sådär som man känner när man ser sista avsnittet av en jättelång serie som man har följt under flera år. Och utan att veta om det egentligen har gift sig lite med karaktärerna. 09:13 Att man känner att man hör ihop med dem eller att de hör ihop med en. 09:18 Och sen är det plötsligt sista avsnittet. Och så tänker man tillbaks på alla åren. Allt som har sagts och gjorts. Då känner man den här knipande, nostalgiska, ekande lägre till slutkänslan. 09:36 Jag kommer ihåg när jag, det här var ju på i början av 2000-talet när sista avsnittet av Friends sändes på kanal 5 eller vad det var. 09:46 Då Var jag ihop med en tjej. 09:53 Jag bara sa det. Jag var ihop med en tjej. Det var inte Nina utan det var innan detta. 10:01 Då skyndade vi oss hem för vi ville pricka in det sista avsnittet av Friends. 10:10 Och så tittade vi på det. Och det var inte så att jag hade följt Friends slaviskt. Man kände till karaktärerna. 10:18 Och man hade tittat på det när man kom hem från jobbet. 10:23 Ibland. 10:25 Och så när de tömmer den här lägenheten i sista avsnittet så är lägenheten tom alla ska flytta till olika håll och några ska få barn och några har fått barn och alla ska åt varsitt håll liksom. Och lägenheten är tömd. Och så jag tror att det är Chandler som går in en sista gång och tittar i lägenheten. Och då är det ju som att man börjar grina liksom. 10:56 Lite så skulle jag nog ändå vilja att ett i en framtid långt långt bort sista avsnittet av Sådana med Henrik ska kännas. För det betyder ju liksom att det har spelat roll. 11:10 Jag har lite svårt ibland att känna den där känslan av att det är någonting liksom det jag håller på med. Det blir väl så. 11:24 Man blir väl hemmablind som det heter Av att jag gör det här hela tiden. 11:31 Att jag gör det här varje dag. 11:37 Då är det svårt ibland att tänka att det här är någonting. 11:43 Det är någonting som människor bryr sig om. Det är svårt att komma ihåg det. Man måste påminna sig själv om det. Nu menar inte jag att jag är ute efter med korgen här och vill höra det. Överhuvudtaget är jag ganska förbi det där att höra. Jag har inget emot att höra beröm. 12:02 Men ibland kan jag känna att jag är lite förbi det där äskandet liksom. 12:12 Jag vill inte att det här ska bli för geggigt heller. 12:17 Jag ber om ursäkt om det är det. Jag känner att ibland blir det svårt att inte gå in i Jag fick höra någon gång att Somna med Henrik är grubbligare och lite sorgligare nu för tiden. 12:37 Och så tänkte jag att då blir jag så där iskall då. Så tänkte jag, ja så kanske det är. För att jag jag menar inte vet jag. Jag gör ju det här varje dag. Det följer ju mig och mitt liv och mina ups and downs och så. Och då blir jag rädd. Så tänker jag, ja det här kanske är slutet då. Och så försöker jag tänka, när jag lyssnar på gamla avsnitt av Somna med Henrik så tänker jag Vad var det jag hade då som var bättre då enligt vissa då? Och då lyssnar jag på det och då står jag inte ut för att det är ju en annan människa. 13:08 Det har ju ändrats nu. 13:12 Så man kan ju tycka vad man vill om att saker och ting förändras. Men alternativet går ju inte. 13:20 Då måste ju jag stanna. 13:30 Det skulle man i och för sig kunna, om jag under några intensiva år där i början av podden kanske då. Om jag hade spelat in 900 avsnitt då. 13:41 Så hade det kanske funkat då. Då hade jag kunnat kabla ut dem ett och ett under flera år. 13:47 Men jag har inte varit så förutseende utan jag är ju lite i händerna på mitt eget produktionstempo. 13:56 En sak i taget som en hittegodsavdelning. 13:59 Vad var det här? Och så gör vi ett avsnitt av det. 14:03 Idag ska jag intervjua en person som jobbar på en hittegodsavdelning. 14:08 Som heter... Klara... 14:17 Ganesha Gunnarsson är ju ett namn som jag ofta har använt tidigare i mitt liv. Eftersom jag då börjar leta här med ljus och lyckta efter roliga episodiska små saker från mitt förflutna när jag var en munter gök. 14:33 Till skillnad från den dyster kvist jag är idag. 14:38 Men jag vägrar. 14:42 Jag är precis det jag är just nu. 14:46 Hon heter Klara Bengtsson. 14:48 Det är ingen mer med det. Hon jobbar på en hittegodsavdelning. 14:52 Jag har bjudit in henne här för att berätta om hur det är att jobba på en hittegodsavdelning. 15:00 Hej och välkommen in Klara Bengtsson. 15:03 Tack ska jag ha. Varsågod sitt. Tack ska jag ha. 15:09 Jag måste beskriva dig först då. Får jag göra det? Eller känns det plump om jag beskriver dig? Alltså hur du ser ut? 15:18 Ja, det gör man ju inte vanligtvis med en gäst i en podcaststudio. Om inte gästen i fråga har något konstigt på sig eller så. Men eftersom jag inte finns så kanske det kan tjänas som en slags introduktion i sig. Att du beskriver hur jag ser ut. 15:33 Okej. 15:35 Så du är ungefär 1,75 skulle jag gissa, lång. 15:40 Ja, det stämmer på centimetern faktiskt. 15:44 Okej, du är 1,75 lång, du har en mörkbrunt hår i pars. Jag skulle säga att du är i 40-årsåldern, stämmer det? Ja, det stämmer alldeles utmärkt. Jag är 40 år gammal, precis fyllde i förrgård. 16:01 Och du jobbar alltså på en hittegodsavdelning. Du har på dig en kort liten jacka. 16:11 Jag skulle säga att den är lite damig. Skulle du säga det? 16:15 Ja, många säger att den är lite för en äldre kvinna. En mer parent. 16:22 En slags värdig, lite damig look. Ja, absolut. Jag är lite damig. 16:31 när jag kommer hem så måste jag dama av mig litegrann då brukar jag springa omkring och låta som med gutturala djurläten för att ta bort den här lite värdiga, jag skulle säga att damighet handlar väl om värdighet är det inte det det är om man nu ska ge sig på och försöka pinpointa vad ordet dam är En dam är ju en kvinna, men det är ju en lite äldre kvinna. 17:06 Det finns inga 20-åriga damer. Sen kan man ju säga här kommer damerna. Då är det ju yngre kvinnor. Men det säger man ju aldrig. Jag har aldrig sagt i alla fall här kommer damerna. 17:20 Men det har man ju hört ibland. Män i min pappas generation som refererar till kvinnor som damer. Och då är det ju kvinnor i alla åldrar. 17:30 Men en dam för mig är ju en lite äldre kvinna med distinktion skulle jag säga. 17:38 selektion och distinktion. 17:41 Skulle du hålla med om det, Klara Bengtsson? 17:44 Ja, det stämmer alldeles utmärkt. Du har så rätt. Du är så klok, Henrik. Du har såna otroligt insiktsfulla infantilitets... Du är helt infantil, helt enkelt. Och för mig är det positivt. Jag är mycket glad i det infantila. Okej. 18:06 Om vi tar bort fokus från mig nu en stund, för jag känner att jag började i hela det här avsnittet med en orge i självanalys och hobbygnäll över min oerhört privilegierade position. 18:22 Berätta hur det är. Var jobbar du? Hittegodsavdelningar finns ju överallt i alla byggnader, alla institutioner, alla arbetsplatser. 18:35 Det senaste jag hade att göra med en hittigodsavdelning var en morgon när Harriet hade förlagt sina favoritjeans och vi förstod att de var i gympasalen i skolan. 18:53 Och gympasalen i min dotters skola är en jättestor skola. En jättestor gympasal. 19:00 Med flera olika hallar och det är en idrottshall helt enkelt. Så det är inte bara att knata in där och leta. Utan man måste ringa ett kansli och möta upp en initierad människa med nycklar i en stor knippa. Och så vidare. 19:17 Och det var panik för att skolan skulle ju börja. 19:21 Och jeansen var borta. Så var vi tvungna. Nina var ju då väldigt snabb- Och ringde till det här kansliet. För sånt där är jag dålig på. Det är som att det är en delay i huvudet på mig. Jag tänker då får du väl gå till skolan utan de här jeansen. Men Nina då kastar sig på telefonen och ringer till det här kansliet. Får tag i någon vaktmästare. Och jag springer då i vintersnön. Eftersom det inte var sommarsnön utan det var vintersnön. 19:53 till den här gympasalen för att hinna innan skolan startar och innan Harriet måste gå. 19:59 Och blir mött av en person. Ringer en person. 20:05 Blir mött då. Hon är av den här vaktmästaren. Hon kom på en sån här som man åker på. Sopagolv. Alltså en maskin. Hon kom på en liten traktor typ. El. Sop. Och... 20:25 Sen fick jag springa jämte henne medan vi åkte genom en oändlig korridor. Bort till en liten låda och där låg min dotters jeans. Och jag blev så glad. Du som har barn vet ju hur glad man blir. Det innebär att en enorm radda problem plötsligt försvinner som rök. 20:48 det var en sån lättnad så jag jublade och ringde flera glada samtal till olika berörda människor som hade involverats i morgonkaoset. 20:58 Det var senast. Förlåt Klara Bengtsson, nu ska du få berätta. Jag jobbar ju då på en hittegodsavdelning på ett ställe som heter Fnyken AB. 21:02 Fnyken AB är 21:16 Ett företag som tillverkar stolar. 21:20 Åt påvar. 21:23 Oj. 21:24 Jaha, det låter som ett hittepå företag. 21:28 Eller hur? 21:31 Ja, det gör det faktiskt om jag ska vara ärlig. 21:34 Det låter som någonting som inte finns. 21:37 Till att börja med. Det finns ju bara en påve åt gången. Och hur många stolar kan han behöva? Liksom. 21:46 Ja, det är förvånansvärt många påvar gör av med stolar som vi andra gör av med toapapper. 21:55 Varför? 21:57 Ja, det finns en rad skäl till det. Till exempel när en påve har suttit på en stol en gång så anses den vara förkastad. Man måste slänga den då. 22:09 En påve får aldrig sitta på samma stol mer än en gång. 22:15 Från början har det att göra med att många påvar blivit sjuka och dog av att ha suttit på förgiftade stolar. 22:24 förr i tiden så var ju påven ett verkligt maktämbete där man hade politiskt inflytande över stora delar av världen och det innebar ju att man precis som en kung var allmänt villbråd det gick helt enkelt liksom lite troll i att mörda påvar under en period Och det gjorde ju att det kunde komma in en mystisk man med en salva. En giftsalva. Och smörja på stolen. Och så satte sig påven där. 22:57 Giftet letade sig upp i ändalykten på honom. Och han trillade om kull. 23:08 Och avled kort därefter. 23:13 och då så infördes den där regeln att påvar får inte sitta på samma stol mer än en gång och du vet det här det fanns ett jobb som hette munskänk tidigare och det var ju personer som hade som uppgift att provsmaka kungens mat så att den inte var giftig ibland tänker jag på det här med att vara munskänk om det yrket det finns säkert ett annat det där är säkert bara en myt det finns ju så många myter om hur folk levde för en myt till exempel om medeltiden det är att människor trodde att jorden var platt det trodde man inte alls vi har vetat sedan typ järnåldern att jorden är rund kanske inte var och varannan människa men folk överlag det är inte så att det någonsin har funnits en idé om att världen är platt I alla fall inte inom överskådlig tid bakåt. 24:14 Men det tror man. Man tror att bara för att... Inte vet jag. Det fanns en geocentrisk världsbild. Däremot trodde man väl kanske att jorden var centrum i hela världsalltet. Det vet jag inte om hur det var. Kan du rätta mig, du som är expert på medeltidens världsbild? 24:38 Men... 24:42 Hur kom jag ens in på det här? Och vem är det ens som pratar nu? Är det Klara eller är det Henrik? 24:48 Nu är det faktiskt Henrik som pratar om det här med medeltida världsbild. Vad pratade jag om innan? Vad pratade du om innan, Klara? 25:00 Ja, det var ju det här att en stol får bara bli suttan på en gång. Så att säga. 25:06 Och då förde man in att det skulle vara så. 25:10 Jo, munskänk. Just det, det var så det var. Jag har alltid undrat över munskänkar. Om det nu är så att det är som den fördomen som du har, Henrik. 25:19 Att deras jobb var att provsmaka mat på en av världens mest utsatta dignitärer. 25:29 Det måste ju vara ett jobb bokstavligen förenat med livsfara. 25:34 Eftersom också förgiftning verkar ha varit ett ganska vanligt sätt att ta livet av folk under en viss tidsperiod. 25:42 Och då... 25:48 Att då vara den. 25:50 Du kanske sitter vid köksbordet hemma i ditt föräldrahem då. Med Kjell-Åke och Gunilla, dina föräldrar. Och så tittar de på dig lite sådär. Ska det aldrig bli något av dig? 26:03 Jag försöker. Jag har lånat pengar av en snubbe. Vi ska starta upp en verksamhet. Ja, det blir aldrig något, säger pappa. 26:10 Och då kommer in en kille och säger, du har fått ett jobb. Åh, i det kungliga hovet. Åh, säger alla. Och rådnaden skjuter upp längs dina kinder. Dina undermåligt avmagrade kinder. För det är ju kärft att leva. 26:28 Och så får du glöd i blicken. Vad är det för jobb när du går med mannen längs stadens nedskitade gator? Förr i tiden slängde man ut avföring och avskräve genom fönstret ut på gatan. 26:44 Är inte det där också en sån sak som man blir så trött av att höra varenda gång folk säger någonting om förr i tiden? 26:53 Är det den vanligaste man säger så fort man ska prata om en medeltida stad? 26:57 För man slängde nämligen ut soporna genom fönstret. Det vet varenda människa. Kan vi fokusera på någonting annat som rör medeltiden än att de slängde ut soporna genom fönstret? 27:09 Men det gjorde de. De slängde ut soporna genom fönstret. Och där går man då med den här... 27:15 lite udda tigande gestalten som nyss gav en jobb i hovet. Man försöker pressa honom då. Vad är det för jobb? Vad är det för jobb? 27:24 Jo, det är som munskänkmumlaren. Vad sa du? 27:28 Munskänk. Munskänk. Va? Munskänk. 27:35 Mun, mun, munk. 27:37 Mun, munk. Vad är det? 27:40 Mun, skänk, skriker jag ändå. Just i det ögonblicket så har alla tystnat av en slump på gatan. Alla hör och alla ser. Och du känner hjärtat sjunka ner till magtrakten. En kall, obeveklig känsla. 27:57 Och du ser någon som gör korstecknet och ser medlidsam ut på dig. 28:03 Och så kommer du till jobbet. Kungen hälsar kort. Det är ingen idé att bli nära vän med sina munskänkar. För de lever ju inte så länge. Första rätten är kocketerad böckling. Den ser ju jättegod ut. Du har ju aldrig sett så god mat. 28:24 Ja varsågod ta dig en tugga. Det är ingen som säger det rent ut. Det är mer implicit. 28:31 Ingen vill ge den direkta orden. 28:33 Alla vill lägga ansvaret på någon annan. 28:36 Så till slut så. Det är socialt tvång. Så du tar upp en sked och äter då. Och sen den där känslan. De där minutrarna. Medan du äter och tuggar och sväljer. Och kungen och hela hovet stirrar på dig. Mycket uppmärksamt. Inte oroligt. Mycket uppmärksamt bara. Efter minsta tecken på förgiftning. 28:56 Och du känner hur hela din kropp letar symptom. 29:01 För det är nämligen oturligt så att du också är hypokondriker. 29:06 Den jobbigaste kombinationen av personlighetsdrag och uttryck. 29:11 yrke är väl ändå en hypokondriker som jobbar som munskänk i ett snopsigt kungligt håv under medeltiden. 29:28 Och och sen så kanske du så vidare det var i alla fall det är typ som det en sån roll hade påvarna då alltså inte påvarna men det fanns en sån tjänst i alla påve i alla vatikaner eller på sig genom åren Under alla påvedömen så hade det funnits en stoltestare. 29:55 Och det var en man som ofta hette Hasse som med bar rumpa provsatt alla påvens stolar innan. 30:06 Och de dog ju ofta för stolarna var ju väldigt ofta insmorda med giftolja. 30:15 Eller giftsalva som det kallades på den tiden. Man hade inte så sofistikerade ord för grejer. Man sa bara giftklet kan man säga. Eller giftgrejs i mojs. 30:27 Ja och så kom påven då efter ett tag. 30:31 De kom aldrig på att typ torka av stolarna bara innan påven satte sig. 30:39 Nej, nu när du säger det, det är ju jättemärkligt. Men det var faktiskt inte en enda människa under de drygt 400 åren som det här var praktiskt. Praxis säger man, inte praktiskt. 30:51 Så länge som det här var praxis så var det ingen som kom på att man bara kunde torka av stolen innan med en lite grov trasa. 31:04 Det var ju synd på alla hassar som satt på stolarna och avled. 31:09 Ja, det kan man tycka. Men det var också ett hedersamt yrke. Och Stolskänkens, som de kallades för, Stolskänken. 31:19 Stolskänkens familj blev ju ekonomiskt och anseendemässigt tryggad för generationer framöver. 31:28 Så det var ju bra. 31:33 Okej, men ditt företag tillverkar stolar då åt påvar? 31:39 Ja, precis. Även om det är som nu att antalet påveämbetet inte är lika hotat längre som det var Anudat Somal. Utan numera är det ju mer lite bara då och då. Och då är det ju väldigt sällan som förgiftade stolar är det största hotet. Men traditionen lever kvar. Att man ger påvar. 32:02 En ny stol. För varje sittning. Och därför så. Har fnyken AB. Som ansvar att tillverka en ny stol. Per sittning åt påvar. Och ibland. Påvar är ju ofta äldre män. De behöver ju sitta hela tiden. På olika sätt. Så omsättningen på stolar är ju enorm. Det gör att vi har en jättestor fabrik. I Häckelböken. Där. 32:28 massproducerar vi stolar och det är ju inte vilka stolar som helst utan det är ju ganska dyra saker dyra historier men påvämbetat Vatikanen har ju mycket pengar som de har stulit från ja från hela världen under hundratals år förlåt Jag vet inte att peka finger här. Och numera vet jag inte alls hur Vatikanen finansieras. Jag kan inte tänka mig att allt guld som pryder väggar och tak i alla Vatikanens byggnader har tagits fram med hjälp av endirekt harmoni och respekt genom alla årtionden. 33:08 Det tror jag inte. 33:11 I alla fall. 33:14 Så vi bara sprutar ur oss stolar på Fyniken AB. Så vi har ju då den fabriken och sen har vi då vårt huvudkontor här i Bockholm som du bor i Henrik. 33:25 Och här så jobbar vi ju inte med rent praktiskt tillverkandet av stolar utan vi jobbar ju mer administrativt här. Men vi är ju väldigt många anställda. 33:38 En anställd per stol. 33:40 Som tillverkas under en dag. 33:43 Och det är ungefär 9000 stolar. Eftersom påvar... Jag vet inte hur bekant du är, Henrik, men hur påvar lever. Men de går alltså upp på morgonen. Och så sitter de sig ner. Och ibland så gör de ju morgonsquats. 33:59 Det är också gammal påvlig tradition som han har hållit på med i nästan tusen år. Påven går upp på morgonen och sätter på sig sin lilla ceremoniella dräkten som påvar har. 34:14 Och sen så gör han då skots. 34:18 Men eftersom påven ofta är en äldre man så måste det vara en stol under varje skott. Då måste man byta stol för varje rumptatch. 34:29 Så det är ett jättebygger av varje morgon. I många fall är detta nu automatiserat. Men just morgonritualen är av någon anledning. Jag tror att det är traditionellt, ceremoniellt. 34:41 Så är det alltid människor. Så kallade stoldamer som kommer in. Och de håller i en varsin stol. Så springer de lite grann som den här heta stolenleken. 34:54 Med en ny stol. 34:57 Och för vissa påvar som är gamla och skröppliga så är det ju ett ganska lätt jobb. Det tar lång tid mellan rumptatcharna. Skåtsen går långsamma och de går inte så djupt heller. 35:08 Men jag vet att den gamle påven Johannes Paulus II han var oerhört snabb. Han var ju ganska ung när han blev påve. 35:17 Och för honom var det ju då, han kunde ibland göra två, tre dips i sekunden. Och då fick de ju springa, det var ju många som avled av stress och press och att de ramlade och fastnade. För det är ju fällstolar som man kan ju ramla in i dem och liksom kvävas. Och så satt, ibland var det man föll och fastnade i stolen och sen kom påvens rumpa ner och tryckte till, vet du. 35:45 väl tilltaget. 35:47 Och det var ju sista refrängen. 35:50 Så att då var det nästan som gamla tider stoltestare. Att man liksom dog för tidigt i påvillig stoltjänst, så att säga. 36:05 Och... 36:09 Vi har ju då 9000 stolar om dagen ungefär som påven sitter på. De flesta av de här äts ju upp av det här morgonpasset, skåtspasset. Det är nämligen så att påvar behöver ha väldigt starka rumpmuskler av en outgrundlig, oförklarlig anledning som vatikanen inte vill dela med sig av. De vill inte berätta helt enkelt varför påven måste ha citat en ass as hot as hell. 36:41 Det står i den påvliga arbetsbeskrivningen. Det är därför man ofta väljer gubbar med väldigt tajta arslen för att uttrycka sig profant. 36:52 Folk håller på och tjatar om den vita eller svarta röken som kommer ur skorstenen när man ska välja påven. Det man egentligen gör är att man tittar på olika bakdelar och jämför dem i ett kartotek och bläddrar fram och tillbaka och väger för- och nackdelar. Känner på konsistenser och sådär. 37:13 Det är det som för sig går. Det är därför det tar sån tid att välja på. För det är svårt från blotta åsynen av ett akta kastell att avgöra vad som är dugligt eller inte under en regelmässig morgonskots situation som kommer att pågå resten av livet för påverk sitter ju som bekant på livstid Och på den vägen är det. Så vi har väldigt många anställda då. 37:45 9000 anställda på vårt huvudkontor. Sen har vi ju en person. I Häkelbykenossen, Pfefferslaschen, Baschen, Baden, Andersé. Som tillverkar stolarna. 37:55 Han heter Göte. Och sköter stolmaskinen. Han är egentligen oviktig. 38:02 Han trycker bara på en knapp och så kommer det ut stolarna. 38:05 Men att den ligger i Häckelbrücken, Osson, Pfeffer, Slashen, Bachen, Baden, André C. 38:11 Det beror på att det var bara där de hade en sån maskin och vi orkar inte flytta den till Sverige. 38:18 Och det är också närmare från Häckelbrücken, Osson, Pfeffer, Slashen, Bachen, Baden, André C. till Vatikanen. Det är bara en halvannan meter. Så stolarna flyger ut därifrån och landar i ett stort rum. 38:33 På baksidan av Sankt Peterskyrkan ligger en stor mun som föreställer Hagge Geigert. Han var centralgestalt på sin tid i den delen av Rom. 38:50 Så de är lite helgonförklarade honom fast det är inofficiellt helgonförklarade. 38:56 Och en stor bild av den gapande Hagge Geigert. Och den munnen tar emot alla stolarna. Och det här är ju väldigt oväsen. Det är därför som Sankt Peterskyrkan är så stor för att det här oväsendet inte ska höras. 39:11 Man har helt enkelt ett buffert yta så att inte det här oväsendet från stolar som brakar in i en hagegegert mun ska ta över mässor och sånt där. 39:30 Och det betyder att det tappas ju bort grejer något så infernaliskt hos oss. 39:36 Ja, det var ju det. Du jobbar ju på hittegodsavdelning. 39:39 Ja, precis. Så att det är ju... 39:44 Det är en väldig rotation. Det är en rullians på vår hittegodsavdelning. Jag har 39 anställda under mig. Som allihopa arbetar med att samla in borttappade grejer. Och lägga dem i korresponderande lådor. Beroende på veckodag, färg, textur. 40:04 Typ av plagg eller föremål. Och så vidare. Så vi har en låda till exempel för borttappade tändstickor. Den töms aldrig. Det är aldrig någon som kommer tillbaka och letar efter sin borttappade tändsticka. Vi har borttappade fransar. Alltså saker som faller av kläder. Inte en liten frans. 40:28 Eller något som hör till ett tyg. Vi har en spetslåda. Vi har en hundlåda. Folk tappar bort sina hundar. Då brukar vi lägga dem i en låda med lock. 40:41 Och där ligger de och ålar omkring sig. Det är mest taxar faktiskt. 40:48 Anledningen till att alla anställda på Fnyken AB skaffar taxar är att de är lite av en förebildshund. För vi har nämligen en tradition på Fnyken AB som vi kallar för årets planka. 41:05 Och det är precis vad det låter som. En tävling i vem som kan stå i plankan längst. Plankan är ju en fysisk övning där man står på underarmarna. 41:22 Och så rak i överkropp och så tårna i marken. Och så ska man hålla sig rak som en planka så länge som möjligt. 41:31 Och den regerande mästaren hos oss har hållit plankan i 27 minuter. Vilket är väldigt, väldigt länge. Men inte alls i närheten av världsrekordet som är över tre timmar. 41:45 Och det är därför som taxare är så tacksamma. Därför att de står ju i plankan hela tiden. 41:56 Om man tänker efter. 41:58 Egentligen gör ju alla hundar det. Men taxar är extra tydliga i sitt plankstående. För att deras kroppar är helt raka. 42:07 Hur orkar de hålla uppe? De berörs ju inte ens. 42:14 De kan ju stå i flera timmar. 42:16 Flera dagar. Hela sina liv i plankan. Så därför är det många som glömmer sina taxar. Och då har vi en taxlåda. Men den töms ju. 42:29 Det kommer ju människor att hämta dem igen för de är ju hundrar svåra att glömma. 42:36 Och sen har vi en låda med serietidningar. Folk glömmer sina serietidningar. En låda med giraffhalsade giraffer. 42:49 Alltså leksaksgiraffer med giraffhalsar på sig. 42:55 Det vore ju ingen girafflig sak. Det är många som tycker tvärtom. Men det vore ju ingen girafflig sak om det inte... 43:04 hade funnits en giraffhals fastsatt på själva leksaken. Jag menar inte fastsatt som att den är avtagbar utan den är ofta gjuten i en form. Ofta är det plast eller plysch eller något annat material som inte kommer från naturen kanske i första rummet. Det finns väldigt få halm, hö eller barkgiraffer även om de såklart också finns. 43:32 Sen har vi en låda för vandringsstavar. 43:37 En låda för olika bär och frukter. 43:42 En låda för teskedar. 43:45 En låda för batterier. Och vad mycket batterier folk glömmer. Det är ju aldrig någon som hämtar heller. Längst ner i vår batterilåda så är det bara batterisyra. För det är ju så gamla batterier så de har ju smält kan man säga. Eller vad det nu är som händer med batterier. Men när de är gamla så blir de ju väldigt slämmiga och kletiga liksom. 44:13 Och det håller faktiskt på att föräta hål i vårat golv. Och det är lite oroväckande därför att den här batterilådan är ju väldigt tung. Och precis under batterilådan på hittegodsavdelningen så ligger våran vds... 44:29 Skrivbord. Susanne Reuter heter hon. Hon är inte skådespelaren Susanne Reuter. Hon heter Susanne Reuter. Hon sitter där under. Då kan den här batterilådan när som helst bara braka ner. Det här är vi väldigt oroliga över. Vi brukar säga till Susanne att kan du inte flytta din skrivbord bara halvannan meter? För hennes kontor är lika stort ungefär om du tänker i en fotbollsplan. Hon har ett väldigt stort kontor. Nej, det ska stå här, säger hon. Händer det så händer det. 45:03 Det vore så enkelt att bara flytta en meter åt ena eller andra hållet. 45:09 Nej, kommer inte på fråga brukar Susanne säga. 45:12 Jag sitter här där jag har valt att sitta. Jag tänker inte låta mig skrämmas av era sjuka påtryckningar. 45:22 Ni håller på att gaslighta mig och få mig att göra. Vad är nästa grej? Först säger ni åt mig att flytta för att jag inte ska få en 100 kilo tung batterilåda i huvudet. Vad händer sen? Sen vill ni att jag ska lägga om den ekonomiska modellen. 45:42 Nej, brukar vi säga. Vi har inget intresse av det. Vi vill ju ha kvar vår jobb. Vi bara värnar om ditt liv, Susanne. 45:50 Ja, det säger ni, säger hon. En gång så ramlade faktiskt ner ett batteri på henne. Det kom inte från batterilådan utan det kom från ett litet batterifäste som satt precis ovanför hennes skrivbord. Ett batterifäste där vi förvarar batterier som vi ska sätta i en liten kanin som står i ett hörn långt bort från hennes skrivbord. Förlåt. 46:15 Förlåt som att jag skrattar. Men nu blir jag. Nu känner jag att jag bara blir galen. 46:21 Det är någonting ibland. 46:25 Jag vet ju inte om det här är roligt. Eller tråkigt. Men ibland är det som när jag får flow. Och glömmer bort att jag spelar in. 46:33 Och munnen bara går och jag bara hör mig själv säga saker. 46:38 Förlåt. Då blir det väldigt roligt att vara jag. Förlåt. Men jag tycker verkligen att det är kul. 46:43 För den här kaninen, vad är det för något? 46:48 Förlåt. 46:49 Det är bara väldigt konstigt. Men det är en kanin där. Och den måste vi stoppa batterier i. Och då har vi det batterifacket till kaninen. Precis av för Susannes skrivbord. 47:01 Då ramlade ner ett batteri på henne. 47:04 Och då blev hon väldigt ömtålig. 47:09 Hon får lätt blåmärken och sånt där. Och blev ju svårt chockad av att det här lilla, lilla batteriet ramlade ner och träffade henne på nästippen. Och hon har ju en väldigt accentuerad nästipp kan man säga. 47:25 Folk kan skriva sånger om den där nästippen. Och den liksom darrade till på ett sätt som skapade någon typ av genklang i rummet som gjorde att det blev en väldigt obehaglig stämning där inne. Det lät lite grann som inne i en spökhus. En konstig spökläten. Wow, wow, wow. Hahaha. Av djuret när batteriet träffade nästippen. 47:49 Och då blir hon rädd. Men hon har inte hört sådana ljud. Och sen fick man ju också ett stort blåmärke på nästippen. 47:56 Och då sa vi, det här var bara ett litet batteri. Tänk dig då vad som kan hända om det ramlar ner 9000 batterier som är ärgade och syriga och kladdiga. Och dessutom väger då en ansenlig massa kilo. 48:10 Sluta tjata med mig om att byta plats. Och sen slängde hon ut oss. Och sen har vi inte pratat med henne. 48:17 Vi är väldigt oroliga. Alla vi. 48:20 Längtar efter sommaren. Alla vi. Längtar efter sol igen. För att citera doktor Alban. 48:28 Det tycker jag man kan göra ibland. No hash hash. No amfetamin. 48:36 Vi har en drogpolicy på Fnyken AB. Där man får inte... 48:43 Det kan bli lite mycket svamp. 48:46 Kanske. Ibland. Men annars är det väldigt rigid drogpolicy kan man säga. 48:54 Det måste man när man producerar 9000 stolar om dagen. 48:59 En anställd per stol. 49:02 Sen har vi en låda som innehåller... 49:05 nedskrivna ord strövis på lappar. 49:12 Vi har en företagspolicy där om man har en tanke så skriver man ner den på en lapp och så slänger man den och strösslar den omkring sig. 49:25 Det betyder att när man jobbar där då vadar man ju formligen genom Olika lappar. Grejen är att man ska ta med sig lapparna hem. Alltså någon annans lappar. Och på så vis så ska man mötas. 49:39 Inte behöva prata om allting. Om någon skriver. Borde egentligen vabbat idag. Men orkar inte. Då vet man det. Fast man vet inte vem. För man skriver ju aldrig under. 49:53 Och det skapar en känsla av enighet på avdelningarna. 49:58 Men folk tar inte med sig de där lapparna för det är ingen som orkar. 50:03 Utan då blir lapparna kvar och så hamnar de i lapplådan då. 50:06 Och där finns alla tankar som alla våra anställda har tänkt sedan företaget startade på snuttigtalet. 50:17 Sen har vi en apparatlåda. 50:22 Med olika apparater. Det kan vara vilken apparat som helst. Där har vi inga speciella regler för vilka apparater. Vi har en låda för apparater. Och sen har vi en låda för rakapparater. 50:34 Och en låda för rakapparater. Och en låda för alla andra typer av apparater. Om någon aldrig har vi gjort... 50:44 Åtskillnad mellan rakapparaterna och alla andra apparater. 50:50 Fråga mig inte varför. Det är någon annan som har bestämt det här. Det är inte jag. Även om jag är chef idag. Jag vill inte rucka på gamla rutiner heller. 51:01 Och sen har vi en låda med förseglade kuvert. En låda med leda. 51:11 En låda med klåda och en låda med kåda. 51:17 Leda, låda, klåda avdelningen. Det är ju tre stycken lådor. Det är inte mycket i den. Det är väldigt sällan som folk lämnar sin leda och sin klåda. 51:28 Vad säger jag mer? Leda, låda. 51:37 Nu börjar jag komma ner igen efter den här hajen jag hade. 51:45 batterikaniner som står i ett hörn. Det är oklart vad den där kaninen gör hos Susanne. Den bara står där. Det finns bara... 51:52 Förlåt. 51:53 Det finns bara... 52:02 På Susannes kontor så finns det bara hennes stol och ett skrivbord och en papperskorg. Sen är det helt tomt förutom en liten kanin, batteridriven kanin som står i ett hörn för det här jättestora kontoret som är lika stort som en fotbollsplan. 52:20 Och ingen vet vad den där kaninen gör. 52:22 Men då och då måste det bytas batterier i den. Och ingen vet vad som händer. Vad batterierna gör med kaninen eller någonting. Den står aldrig riktigt på samma ställe. 52:33 Den rör sig. Eller flyttas i rummet. När ingen är där. Alltså när bara Susanne är där. 52:40 Det är ingen som vet. 52:44 Det finns ingen stol för besökande. Utan det är bara hennes stol. Ironiskt med tanke på att vi är ett företag som tillverkar stolar. 52:54 Men det är som sagt för påvar. Inte för vanligt folk. 52:59 Vi vet faktiskt inte hur man gör vanliga stolar. Vi kan bara göra påverstolar. Och det är ju fina grejer alltså. Det är inte vilket skit som helst. 53:10 De är fällstolar förvisso. Det är för att de ska gå lätt att slunga in i Hagel Geerts mun. 53:16 Men de är väldigt eleganta. I all sin enkelhet ska jag säga. För de är ju anspråkslösa men otroligt välgjorda och gedigna. En stol kostar som ett mindre lands BNP. 53:39 och det är bara vatikanen egentligen som har råd med detta eftersom vi behöver göra av med flera hundratusen i månaden alltså stolar inte pengar utan stolar sen har vi en låda med lådor Och där har vi gjort det så att vi lägger en låda i en låda i en låda. 54:16 Så att vi har en jättestor låda. Och i den ligger det låda på låda på låda på låda på låda. 54:24 Som en sån här rysk mariachi-docka. Eller vad heter de? Mariachi kanske är något helt annat. 54:32 Det var det första som dök upp i huvudet på mig. Såna där ryska dockor. 54:37 En docka i en docka i en docka. 54:41 Det är konstigt att somna. För jag minns, som liten minns jag, att det var något ganska vanligt. Det fanns hemma hos folk. 54:49 Sen dess, sen jag blev stor, så har jag inte sett sådana alls. 54:55 Jag minns att jag brukar leka med sådana. Det var typ min sysselsättning någon dag när jag var hos farmor tror jag. 55:03 Att leka med en sån här rysk docka. Man öppnar den stora och tar ut den mindre och den mindre och den mindre. 55:11 Och poängen var ju att ta ut dem allihop och ställa dem bredvid varann. 55:16 Och den lite... 55:19 Tillfredsställande känslan när man har kommit längst in och hittat gumman som inte går att dela på. Den lilla solida gumman i alltings mitt. 55:30 Det ska du veta som om du undrar någon gång när livet stormar omkring dig. Då ska du tänka för dig själv att någonstans här inom mig så finns det en solid gumma som inte går att dela. 55:42 Någonstans här inom mig finns en hård liten gumma. 55:46 Som inte rubbas. Och kan delas. Och fyllas med en massa skräp. 55:52 Eller andra gummor. 55:57 Så tänk på det. Nästa gång som livet stormar. 56:03 Okej Klara. Tack för att du kom. 56:06 Tack själv för att jag fick komma. Det var kul att sitta här och prata av sig lite om sitt yrke. Även om jag tycker att du pratade onödigt länge i avsnittet i början om Ja, vad det nu var. 56:18 Självförhärligande grejer. Det är så typiskt sådana som du. 56:24 Du vill bara höra din egen röst. 56:28 Usch, jag tycker det är så tråkigt att alla gäster är så taskiga mot mig. 56:33 Jag har inte gjort någonting. Jag har gett dig utrymme här nu, Klara. Att prata om Ditt liv och ditt yrke. 56:42 Ja men jag började prata med, för jag vet ju inte ibland i början vad jag ska prata om. 56:47 Då behöver jag hitta, då behöver jag få upp farten. 56:50 Och då griper jag väl ofta tag i det som ligger närmast. Och ofta är det ju som med människor det är överhuvudtaget. 56:57 Att det som ligger närmast är det där vardags. Där man går och funderar över till vardags. Och det är det som ligger närmast en själv liksom. 57:06 Kan man inte se det som en värdefull grej ändå? Att jag börjar med att prata om det jag tänker på. Alltså det allra första. 57:15 Innan jag ger mig ut till sådana här eskapader. 57:20 Jo, förlåt mig Henrik. 57:23 Jag knäfaller inför dig. Nej, det behöver du inte göra snälla. Jag sysser dina fötter i underdånighet. 57:32 Jag häller aska på mitt huvud. 57:35 Det tycker jag känns helt onödigt. Det är ingenting som jag är intresserad av. Det ger mig ingenting att se dig här nu. Ströaska på ditt eget huvud. 57:45 Oh, ni smörjer mitt huvud med olja. Ni låter min bägare flöda över. 57:51 Ni leder mig till vatten. 57:54 Där jag finner ro. Eller vad är det man säger? 57:59 Jag vet inte. 58:01 Okej, nu måste du gå. 58:03 Tack för att du kom, Klara. 58:05 Tack. Vi ses aldrig mer. Farväl. 58:09 Farväl. 58:12 Och du somna. Du behöver inte känna att det är farväl för att jag är kvar. 58:18 Och även om det här avsnittet är slut om kort tid så finns det ju nästan tusen avsnitt till. 58:27 Och det är bara att välja att vraka som du vill bland de avsnitten. 58:35 Och gör det. För Guds skull. 58:38 Leta runt. 58:40 Och se om du hittar något du gillar. Det ska inte jag göra. Jag tänkte säga att jag skulle göra det. Men jag ska faktiskt inte det. När jag spelar in det här så är det eftermiddag. Och det är slutet av min arbetsdag. 58:55 Och jag ska åka hem. 58:58 Och när jag kommer hem så ska jag leta upp allt jag har tappat bort. 59:03 Jag har ju en sån där pryllåda i hallen. 59:07 En sån där där man lägger allt möjligt. 59:09 Och där ligger ju gamla nycklar som jag inte vet vad de går till. 59:14 Och faktiskt onödigt många batterier. 59:20 Jag har ju ett sånt där återvinningsrum i huset. Där man kan slänga batterier. 59:26 Men att åka ner med hissen för att slänga batterier. Det gör jag inte. Utan jag lägger dem i den där lådan istället. Och där ligger de. Och ackumulerar vikt och åsankan på sikt. 59:40 Och under det lilla bordet. 59:44 I hallen. 59:45 Så sitter Susanne. 59:49 Och väntar på att allt ska braka ner.