Karlavagnen

00:00 Hej, det här är Hanna Silman och du lyssnar på Karlavanks podden. När blev du riktigt skrämd och varför? I det här avsnittet hör du lyssnarna berätta om sina läskigaste upplevelser. 00:10 Varmt välkommen! 00:16 Har du någon gång blivit så rädd att hjärtat nästan stannat? När det plötsligt dukt upp något i mörkret? När du har hört ett ljud som du inte kan förklara? Eller när en helt vanlig situation har förvandlats till rena skräckfilmen? Nu när det har lov in tider så tänker vi att vi ägnar kvällen åt just rädslan. Och jag vill veta, när blev du riktigt skrämd? Var det när du mötte något oväntat i skogen? När en liten husmus plötsligt fick dig att glömma all din finska sisu? Eller när du hamnade i en situation där du på riktigt trodde att något hemskt skulle hända? 00:52 Vad hände? Hur rätt blev du? Hur slutade du? Och kan du skratta åt dig idag? Det finns ju olika sorters rädsla. Ibland är det inte så långt mellan rädsla och skratt faktiskt. I alla fall inte för mig när en liten husmus plötsligt dukar upp i köket. Då kan jag bli ordentligt skrämd och full av skratt också. Hur det kan gå det kan man faktiskt se på Karlavagnens Instagram. 01:19 Men jag har också varit med om att vara riktigt rädd för en nära anhörig och då är det ju något helt annat. Då försvinner allt det där andra, då skriker jag inte som jag gör när jag ser en mus utan då känns det nästan som att jorden utanför rummet slutar snurra. 01:37 Och så är det ju. Vi reagerar ju alla olika när vi blir rädda. Och så beror det såklart på vilken typ av situation det är. En del börjar agera och göra saker. Andra blir alldeles tysta. 01:50 Jag var på en spökstig under höstlovet tillsammans med några kompisfamiljer. Och en av mina kompisar förvarnade oss redan innan. För hon tyckte att det här var lite konstigt. Så hon ville att vi skulle vara... Beredda för det. Hon sa, jag börjar skratta när jag blir skrämd. Så hon gick där och började skratta när vi andra blev skrämda- och blev lite mer kanske skrikiga eller tysta. 02:16 Men ikväll vill jag höra din historia. När blev du riktigt rädd? Var du rädd för din egen skull eller för någon annans? Vad hände? Hur reagerade du? Hur slutade det? Eller har du varit med om något som fick hjärtat hoppa upp i halsgropen- men som du faktiskt kan skratta åt när du tänker tillbaka på det? 02:37 Ring till Karla Vagnen och berätta. 020 22 10 30 är numret. Du kan också kommentera på våra sociala medier. 02:45 Du hittar ju oss när du söker på Karla Vagnen på Facebook eller på Instagram. Och delta via appen Sveriges Radio. Du kan också mejla karlavagnen att Sveriges Radio.se men allra helst vill jag såklart prata med dig. 020 22 10 30. När blev du rädd? Det här är Karla Vagnen i P4. 03:13 Kanske tänker du på en skrämmande barndomsupplevelse som fortfarande sitter kvar. Eller den gången någon annan blev riktigt rädd och du tvingades verka modig och lugn fast du också var rädd. 03:26 Snacket är igång på sociala medier och Martin kommenterade precis på Facebook. Jag blev rädd nyss när en häckenspelare skrek ut segervrål. Vi fick ju höra där i Radiosporten hur BK och häcken säkrade sitt andra SM-guld. Alltså andra på raken. När de säkrade att de vann damalssvenskan den här säsongen. 03:54 Lycka, men också lite läskigt. Alltså i alla fall för Martin. 04:01 Och nu har vi med oss Maria Andersson från Mellerud. Hej! Hallå, hallå! 04:07 Hur mår du ikväll då vi pratar om läskiga saker? 04:12 Jo, just nu mår jag bra. Är du en lätt skrämd person? 04:18 Nej, det får jag väl inte säga att jag är. 04:21 Inte sådär jätte. 04:23 Men har det hänt då att du har blivit rädd? 04:26 Jo, det hände för inte sådär jättelänge sedan jag sov ute i trädgården i husvagnen och hade briskott och lagt mig och rätt vad det var så dunkade till i husvagnen och den gungade till och det började bröta utanför och jag trodde det var någon som höll på att brytas in eller något. 04:46 Har du varit med om något sånt tidigare? 04:50 Nej, det har jag inte. 04:53 Men det var ju ingen som var på handtaget på dörren. 04:57 Sen så slog det mig lite senare när jag låg där med en puls på 110 att det var nog bara katten. 05:06 Men 110, det var ju inte så mycket i puls, tänker jag. Jag hade haft 190. 05:11 Ja, faktiskt vilopulsen skulle ligga på en 65 i alla fall, så det var nästan dubbel så mycket. 05:18 Ja, det är sant. 05:21 Okej, men då var det alltså katten som skrämde dig rejält. 05:25 Ja, troligtvis. Jag vet ju inte till hundra procent, men jag tror det. 05:29 Du kollade aldrig ihop dig ordentligt. Nej, det vågar jag inte. Hur ska man veta? 05:38 Katter kan ju vara ganska aktiva på natten och det är inte alltid så att de kommer in bara för att man öppnar dörren. 05:44 Nej, precis. Och sen fram på husvagnen så har man ju ett litet utskjut där man ställer gasolflaskorna och det. Så där blir det ju lätt att de kan hoppa upp och sen vidare upp på taket. 05:58 Men har du vågat att fortsätta att sova i husvagnen? 06:03 Ja, jag sover där varannan vecka. 06:06 Hur kommer det sig att du gör så? 06:11 Jag har två barn hemma och två sovrum. 06:16 Och den yngsta han blir snart tretton och han vill inte gärna dela rum med mamma längre. Så den veckan han bor hos mamma så bor mamma i husvagnen. Och den veckan han bor hos pappa då bor mamma i sovrummet. 06:30 Nej men vad gulligt av dig. Det är ju jättefint. 06:35 Så då får vi läsa det så för länge. 06:38 Men var fint att höra att du hittade lösningar. Och vilken tur att det gick bra. 06:44 Den gången du även... 06:46 Men vad hann du tänka när du hörde katten där? 06:51 Först trodde du att det var inbrott. Att det var någon som kanske skulle stjäla gasolflaskorna. Så jag låg ju bara och väntade på om jag skulle höra någon som ryckte i handtaget på husvagnen. Jag hade ju låst inifrån som tur var. 07:03 Så det var ju många tankar som... 07:07 Får igenom huvudet innan man börjar lugna sig. För sen så tystnade ju. Och jag hörde inga steg utanför. 07:15 Jag har nämligen varit med om det liknande. Jag har ju flera katter. Och en liten katt jag har som heter Bebis. Hon gjorde något liknande för ett par månader sedan. Men hon skrapade mer med klorna på glaset. 07:32 Så då hörde jag ganska direkt att det där var katten. 07:37 Men vid det här tillfället var det en av de större katterna så då skakade hela husvagnen till. 07:43 Då blev jag lite räddare. 07:46 Vad de kan hitta på, husdjuren. 07:49 Och just ljud i natten, då blir man ju lite extra skrämd. 07:53 Ja, om jag har möjlighet så kan jag berätta en annan sak. För det var ett par månader sedan och då hade jag också gått lagt med husvagnen. Och det blev ett otroligt hemskt ljud utanför. Riktigt demonliknande. 08:07 Och då lyssnade. Till slut var jag tvungen att gå ut och filma rätt ut i mörkret på det här ljudet. Och då var det flera som kommenterade när jag la ut på Facebook att det där var en gjort i brunst. 08:21 Nej! Så det var en hjorthaner som lät, och det lät riktigt illa. 08:31 Jo, men det vet jag att Rosalie har kommenterat på våra sociala medier, alltså på Facebook, exakt samma sak. Hon skrev, rädd varje gång jag är ute i trädgården och dovhjortarna brölar i brunnstider som just nu. 08:45 Och så skriver hon att trots att vi har 2,20 viltstängsel runt hela gården springer jag indirekt. 08:52 Att det ljudet är tydligen något helt otroligt. 08:55 Och jag sprang ut istället för att hålla på filmen. 09:00 Men då fick du i alla fall en förklaring också, det var väl det som var skönt. Precis, ja. Jag var jättenära att be dig och härmade ljudet, men jag förstår att du kanske inte vill göra dig i radio. 09:12 Nej, men jag kan lägga ut filmklippet på sociala medier så kan du lyssna. 09:18 Absolut, jag är lite nyfiken, både nyfiken och lite rädd för vad som kommer skall. 09:25 Men tack så mycket att du var med. 09:27 Ja, tack själv. 09:29 Och ta hand om dig. 09:30 Hoppas det blir en lugn natt nu. 09:31 Ja, det får jag hoppas. 09:33 Hej då. Hej. 09:36 Och det här är Carla Vagnen ikväll med mig Hanna Silman i studion. 09:44 Har du någon gång blivit så rädd att du helst bara velat springa därifrån? Ikväll ska vi prata om rädsla och jag vill veta, när blev du riktigt skrämd? Var det när du gick vilse i skogen som barn? När du befann dig på ett flygplan i kraftig turbulens? Eller när du plötsligt tappade bort ett barn ur sikte i en folksamling? Vad var det som hände? Vad tänkte du just då? Och hur blev du? Blev du handlingskraftig, paralyserad? Eller började du kanske skratt? av ren nervositet. 10:15 Och hur slutade det? 10:19 Nu ska vi ha med oss Samuel Magdi från Örebro, Greve. Hej! Ja, hej! 10:26 Hur är läget med dig? Det är bra! 10:29 Ja, vad har du gjort idag den här måndagen? 10:32 Nej, inte idag. Jag har varit hos min mor och morfar. Det kommer att handla lite om dem. 10:43 Nu blev jag lite rädd. Vad var det som hände hos mor och mor och morfar? 10:48 Det här var för länge sedan. Jag var fem år och var med min mor och mor och morfar. 10:58 Min morfar har ganska grov röst. 11:04 Han så... 11:07 Jag hållde på att äta macka. Okej. Och han skulle nysa. 11:16 Och han nyser väldigt högt. 11:20 Och då, när han nös, så var jag väldigt rädd. 11:26 För han lyser högt. 11:29 Och då blöd min macka upp i luften och landade på golvet. 11:39 På vilken sida landade mackan på? Var det smörsidan neråt eller? 11:44 Det var smörsidan. 11:47 Typiskt. Jag kan faktiskt tänka mig hur det här var. 11:53 Hur skulle du beskriva det där ljudet? Eller kan du till och med härma det? 11:59 Typ som att någon skriker ganska högt. Ganska högt. 12:08 Man skriker högt och kort. Ja. 12:12 Jag har nämligen också en pappa som nuser väldigt högt. Och han kan vara i samma ålder med din morfar. Och mina barn har också blivit skrämda när min pappa nuser. För det är så här, uff! Det är så intensivt och det kommer från ingenstans. Ja. De kan inte tåla känns det som. Ja, jag vet inte. 12:33 Har du frågat din morfar? Varför tar han i så mycket? Ja. 12:37 Ja, det har jag. Men han säger att han inte kan styra över det. Men jag tror faktiskt att han överdriver lite. 12:46 Ja, jag tror att du är inne på något väldigt klokt där. Jag tror också att de överdriver som nyser så. Ja. Men vad sa din morfar efter att han hade förstört din macka? 13:03 Han skrattade och jag var skratt och ledsen och allting. Alltså jag vet inte riktigt. 13:12 Ja. 13:15 Men vågar du fortfarande sitta bredvid morfar i köket? 13:19 Ja, men alla skrattade och allting så det var ju liksom nästan rolig och lite främtsam grej. 13:31 Men det är ju väldigt roligt och det är också kul att du kan skratta åt det nu. Ja. 13:38 Har du varit om något annat läskigt under Halloween? Har du varit ute och gjort bus eller godis själv? 13:47 Ja, jag har varit ute och gått bus eller godis med mina kompisar men då var det ingen som skrämde oss. 13:55 Som tur var. 13:55 Jaha, men skrämde ni någon? 14:00 Nej. 14:02 Det var ganska många småbord. Man hade ingen stor man kunde utgrämna. 14:10 Vad var du utklädd till? 14:14 Jag var utklädd till en clown med en guldig mask. 14:21 Det låter läskigt. 14:22 Ja. 14:24 Tänk någon Halloween. Kanske du kan klä ut dig till morfars näsa. 14:32 Ja! Hade det inte varit, var det roligt och läskigt? 14:37 Jo, då hade det. 14:41 Det kanske är något för nästa år. 14:45 Ja, då kan jag komma till han och skrämma livet ur han. 14:48 Ja, och då måste du göra ljudet också. 14:54 Och så säger du bara, men jag kan inte hjälpa dig morfar. 15:00 Vad bra Samuel, vi har en plan till nästa Halloween. Tack så mycket för att du var med Samuel, det var väldigt roligt att få prata med dig. 15:11 Tack för att jag fick komma in i radio. 15:15 Och hälsa hela familjen där. 15:17 Ja, det ska jag göra. Ha det bra, hej då. 15:22 Och nu har vi nästa samtal och den kommer från Hässleholms. 15:27 Hej Fredrik Borgström. 15:29 Hallå, hallå. 15:31 Har du skrämt någon med dina nusningar någon gång? 15:34 Nej, det har jag faktiskt inte. 15:37 Vad fint att snälta av dig. Jag var bara tvungen att börja med den frågan. 15:43 Men vad har du varit med om för läskig grej? 15:47 Jo, det var så att jag var ute och cyklade med en kompis som joggade bredvid mig. 15:52 Mm. 15:53 Och han joggade ganska fort och jag cyklade. Och helt plötsligt tydde det stopp med cyklen. 16:02 Va? Ja, jag nuddar inte bromsen eller någonting. Det är bara som att cykla in i en vägg liksom. 16:10 Och vad hände med din kompis som sprang? 16:13 Ja, han bara fortsatte att springa. Så han märkte ingenting. Men jag undrade vad som hände. Det bara till helt stopp. 16:24 Det var en osynlig vägg. 16:26 Men föll du av eller vad hände med det? 16:31 Ja, jag föll inte av. Men det bara blev helt plötsligt stopp. 16:38 Men vart var ni? Vi var... 16:44 Vi var på en cykelväg. 16:47 Och jag förstod inte vad som hände. Det bara stannade liksom. 16:53 Men gud vad läskigt. 16:56 Försökte ni ta reda på vad du hade kört in i? 17:01 Nej, min kompis förstod inte på sånt övernaturligt. 17:06 Så jag vågade inte berätta för honom vad som hände liksom. 17:12 Men frågade han inte att Fredrik kommer du inte eller? 17:16 Jo han gjorde det men jag sa att jag måste ha nuddat bromsen eller någonting. Sen pratar vi inte mer om det men sen har jag tänkt på det flera år efter det. 17:29 Vad det var som hände. 17:31 Har du någon egen teori om vad det var som gjorde att det kändes som att du cyklade in i en osynlig vägg? 17:40 Ingen aning faktiskt. 17:44 Jag har ingen förklaring till det. 17:49 Jag vet inte. 17:53 Så obehagligt. Det låter lite som en spökhistoria. 17:57 Ja, precis. 17:59 Och det var inget så här, oj gud, något gick sönder på cykeln. Då hade du märkt det. 18:07 Precis, precis. 18:09 Har du varit med om något sånt här någon gång senare? 18:13 Nej, alltså jag är väldigt mottaglig så för det övernaturliga. Jag tror på det liksom. Men jag kan känna känslor och sånt. Ja, jag är väldigt mottaglig så för det övernaturliga. 18:31 Men eftersom du ändå känner dig bekväm med det? 18:36 Ja... 18:38 Både och, men det är inte alltid att jag är mottaglig. Men jag kan känna väldigt starka känslor när det är någonting... 18:52 Jag jobbar inom vården så att om någon har gått bort så kan jag känna väldigt starka känslor. Mm. 19:06 Är det läskigt eller har du blivit van vid det? 19:12 Lite både och faktiskt. 19:14 Okej. 19:19 Vad beror det på om det känns läskigt eller inte läskigt? Kan du sätta fingret på det? 19:24 Jag kan känna väldigt starkt unget och sådär. Jag kanske kan känna hur de har känt innan de har gått bort och sådär. 19:36 Det låter kanske lite konstigt, men jag kan känna starka känslor och må dåligt själv. Men sen så släpper det liksom efter ett tag. 19:48 Och när känns det inte så läskigt då? 19:53 Det är väl mer efter att det är en lättnad, liksom att personen har gått vidare och sådär. Ja. 20:02 Ja, och det som vi började prata om den här gången du var ute och cykla, vad tror du att, alltså det låter ändå som att du har känt många gånger sådana här starka saker. Varför har just den här cykelturen fastnat hos dig, tror du? 20:20 För att jag kan liksom inte, det är det mest fysiska jag har upplevt. 20:27 Annars har jag bara upplevt psykiska känslor. 20:33 Precis, den gången följde du av cykeln. 20:39 Men har du aldrig berättat för kompisen om det här? 20:43 Nej, det har jag faktiskt inte. 20:45 Nu kanske han hör. Hur reagerar han? 20:51 Jag vet faktiskt inte. Han hade nog tyckt det var konstigt, men jag vet inte om han hade trott på det. 20:59 Hur känns det att försöka förklara det och att inte veta om folk tror på en eller inte? 21:06 Ja, jag känner att jag måste berätta det för honom någon gång i alla fall. 21:14 Och se hur han reagerar. 21:17 Det låter kusligt i alla fall när du beskriver. Vågar du fortfarande cykla i... Jag vet inte om det var mörkt ute eller hur det var, men... 21:27 Ja, det var rätt så mörkt. 21:29 Vågade cykla i mörkret? 21:32 Ja, ingen cykel. 21:34 Okej, du har löst det på det viset. 21:37 Ja, precis. 21:40 Men tack Fredrik för att du var med i Karlavagnen och berättade. 21:43 Ja men tack så mycket. 21:43 Ja det var lite kusligt. Ta hand om dig. 21:46 Detsamma. 21:48 Det kommer många historier på sociala medier och på Facebook finns även filmen på gjort ljudet som man kan lyssna på. Maria har postat den där på Facebook. I vår tråd, jag lyssnade på den nyss, och det lät faktiskt väldigt läskigt när alltså bronstiga hjortar skrek eller vrålade i natten. Jag förstår att Maria som vi pratade med tidigare kände att hon var tvungen att gå ut och filma och få det här på film för att få ta reda på vad det var som lät så. 22:22 Men nu, nästa samtal... 22:27 Birgit Rundqvist från Rågsved i Stockholm är med oss nu. Hej! 22:32 Ja, hej! Det stämmer bra det. Hur är läget med dig? Det är bara bra. 22:39 Har du blivit skrämd något under Halloween? 22:43 Nej, inte under Halloween. Men när jag var barn... 22:48 Jaha, vad hände då? Det här hände när jag var barn. Jag gick väl i tredje eller fjärde klass. 22:56 Och vi bodde på landet. 22:58 Och det var vinter och snö. Och jag åkte spärk till skolan. 23:06 Och då var det lite skogsväg. 23:12 Och då kom det fram små djur och sprang runt fötterna på mig. Och då blev jag så himla rädd. 23:20 Så jag tappade min slöjdväska och sparkade iväg så fort som jag bara kunde till skolan. 23:27 Och så ringde pappa hem till, eller flöka ringde hem till pappa och talade om att jag hade tappat flydröskan. Så han åkte dit och hämtade upp den. Och sen såg han att det var grävlingar som hade sprungit runt med spåren efter dem. 23:49 Men grävlingen, jag trodde att den sov på vintern. 23:56 Nej, den var vaken. Jo, den var vaken då tydligen. Och den här slöjdväskan har jag kvar än som minne. 24:06 Jag tänkte, vad var det som var egentligen värst med det här? Var det att bli rädd eller att tappa slöjdväskan? 24:13 Nej, det första var ju att jag blev så rädd. 24:17 Ja, jag bara tappade väskan och jag märkte inte det utan jag for iväg bara vidare. 24:26 Men minns du, hur såg du det här att det var små djur? 24:31 Jo, jag såg att det var små djur. Men jag såg ju inte vad det var, jag visste ju inte vad det var. Men det var min pappa sen som sa att det var grävlingsspår. 24:42 Så det var barnen då som hade sprungit ut runt mig och mamma stod ute i skogen och grymtade och kallade på dem. 24:52 Men kunde du känna dem runt fötterna? 24:57 Nej, de sprang runt och sprang inte precis på fötterna. 25:02 Ja, för jag tänker att det är det som skulle kännas så läskigt om man plötsligt känner något i fötterna som inte ska vara där. 25:13 Ja, för de sprang runt mina fötter där och det var ju flera stycken. 25:19 Ja, det har varit min och det glömmer jag aldrig. 25:23 Det förstår jag att det har fastnat. Hur gammal var du då? 25:27 Ja, vad är man när man går i tre eller fyra någonting? 25:32 Så det var ett tag sedan, ja. 25:34 Det var ett tag sedan, ja. 25:37 Men vad roligt att det har fastnat hos dig. 25:41 Ja, det har det verkligen gjort. 25:44 Hur tänker du annars när du tänker på den skoltiden och slöjden och lärarna? Är det fina minnen du har? 25:52 Ja, det är bara fina minnen. Vi bodde ju på landet. Det här var på landet nere i Småland. Det var jättefina minnen därifrån i skolan. Det var en skola med många klasser i samma rum. 26:11 Okej. 26:14 Men var det inte svårt att kombinera undervisningen om det var väldigt många klasser i samma rum? 26:22 Nej, det gick väl tydligen bra för jag fick bra betyg. Ja, det kommer jag att tänka på nu när ämnet var om man blev rädd någon gång. 26:39 Och du har inte blivit rädd sedan dess alltså Birgit? 26:42 Inte sådär som jag kommer ihåg. Rädd har jag kanske blivit men ingenting som har lagt sig på minnet. Nej. 26:49 Nej. Det är ju det. 26:52 De sakerna man har varit rädd för som barn, de glömmer man inte. 26:57 Nej, det gör man inte. Men nu skrattar man ju åt det. 26:59 Ja, det är väl härligt det också. 27:02 Ja, det är det. 27:05 Tack för att du var med, Birgit. 27:07 Ja, tack själv. Nu ska jag fortsätta lyssna. Ja, ha det bra. Ta hand om dig. Ja, det gör jag. 27:13 Hej då! Det här är Karlavagnen i P4. 27:18 Och här i Karlavagnen pratar vi om när vi har blivit rädda. Det kan handla om en morfar som nuser väldigt högt och chockar alla runt omkring sig. Eller kanske blev du skrämd av ett ljud mitt i natten. Ring in och berätta din historia du också. 020 22 10 30 är numret. 020 22 10 30. När blev du rädd? 27:46 Och nu har vi med oss nästa samtal. Hej! 27:53 Hej! Vem var det jag pratade med? Nu tappade jag namnet här helt. Ja, men jag heter Ann-Marie. Och jag ringer nerifrån Blekinge i Karlskrona. Ja, förlåt Ann-Marie. Det är ingen fara. 28:07 Mår du bra? 28:08 Du, jag mår toppen. Det är en fin höstkväll och lite molnigt. Hur har ni det på Gotland då? 28:16 Ja, det är ju november. 28:18 Och det tycker jag är lite jobbigt för att november är en sån mörk månad. Det är fortfarande långt till jul och det är ingen snö. 28:27 Men... 28:28 Men det går ju bra. Det är måndag och man får vara här och hålla varandra sällskap i Karlavagnen. 28:33 Jag har aldrig varit på Gotland så gammal som jag är. 28:42 Men vi skulle inte prata om Gotland. Vi skulle prata om någon gång när du blev rädd. Vad var det som hände? 28:49 Man har ju blivit rädd många gånger i sitt liv. 28:53 Jag är uppväxt i ett ett jättestort härgårdsliknande hus som var byggt 1790. Där är jag uppväxt här i Kaskona kommun. När jag var 14-15 år hade jag eget rum och satt och läste en kväll Och jag satt lutade mot väggen, satt på min säng och läste en bra bok. Jag kommer ihåg precis vilken bok det var med. Paraplymakarens barn av Sasha Guljobaniuk. Ja, det glömmer jag aldrig. 29:24 För den har präntat in sig, denna händelsens så hos mig. Men i alla fall så satt jag där och läste. Och sen det här rummet, mitt rum, jag hade varit ett kök en gång i tiden. Så det var lite skåp och sånt där borttaget. Och det var L-format. Och ifrån min högra sida in i ett hörn där rummet veck av liksom in. Där var det något som drog till sig uppmärksamheten fast jag satt och läste. Då ser jag en skugga som börjar gå på väggen längs med väggen. 30:02 Nej. 30:03 liksom emot min säng eller vad man ska säga va och jag bara tittade fascinerad jag tänkte vad är detta det var en rätt så hög skugga inte så bred precis som att det var en gestalt men det var inga armar eller ben jag såg utan det var en grå mörk skugga som rörde sig längs väggen Och sen när den kom där rummet väck av, rakt mitt emot mig, där var en liten vägg som kanske var 60 cm bred. 30:38 Och där på den väggen hade jag hängt upp, eller pappa hade hjälpt mig, hängat upp ett jättevackert krucifix. Som jag hade fått när jag konfirmerades. Av min präst som var god vän med min familj, med mina föräldrar. De hade köpt detta krucifixet i Jerusalem på en resa. Och det var så vackert detta krucifix. Men när skuggan kommer nära och nära. Och jag sitter helt fascinerad och tittar. När skuggan kommer och rör sig över där krucifixet hänger. 31:12 Så rasa hela krucifixet ner. 31:16 Och gå i flera delar. Rakt ner i golvet. Och det går i minst fyra delar. 31:24 Och du säger, jag blev så rädd, jag blev så rädd. Så jag bara slänger mig upp ur sängen, slänger mig på dörren, ut i hallen. Nerför trappan tog jag nog i ett språng bara. Och jag skrek, jag kommer ihåg att det kom liksom ljud ifrån munnen. Men jag uppfattade det inte själv. Och mamma och pappa sa efteråt, de trodde ju jag hade slagit ihjäl mig nästan. Alltså att något fruktansvärt hade hänt. 31:55 Men i min verklighet hade det ju hänt något hemskt. Och jag bara får fram lite snabbt vad som har hänt. Och jag bara slet och drog i pappa. Och jag var rätt så sansad annars. Och det hände mycket konstiga saker i det huset. Men aldrig någonting man blev rädd för. Och pappa och mamma följde med upp i rummet. Och där ligger krucifixet. det här korset det hade gått sönder och sen ges Kristusbilden på krucifixet det var liksom i metall eller bronsaktigt och det var fastigt med små nubbar liksom riktigt spikat i det Kristusbilden låg en bit ifrån själva krucifixet och pappa försökte sätta ihop det och han tog nubb och försökte laga det men det blev aldrig mer riktigt efter det 32:47 Men vad sa dina föräldrar när de följde med dig till rummet? 32:54 Ja, först så trodde pappa... 32:57 Han stod ju alltid med fötterna på jorden och han sa... Vad är det, Ann-Marie? Vad är det, lilla Ann-Marie? Han kallade mig alltid det. Vad är det som har hänt? 33:06 Och jag försökte, krucifixet har ramlat ner eller någonting sånt där, sa jag. Och han sa, det är väl inget så konstigt, det hänger vi ju upp igen. Och jag skulle ju försöka förklara om den här skuggan som hade gått på väggen. Men mamma förstod liksom vad jag menade. Och hon satte sig på sängkanten. Och så försökte hon, hon tog min hand och så sa hon. Vad det än är, Ann-Marie, så är det ingenting som kan skada dig, sa hon. Det glömmer jag aldrig. 33:36 Men vad fint av henne att säga så. Att inte misstro dig men ändå trösta dig. Det var väldigt fint sagt. 33:45 Hon var alltid sån mamma. Hon lyssnade alltid på vår års barn och hon förstod att... Ann-Marie hade aldrig skrikit eller kommit ner och varit så skärrad om det inte verkligen var någonting som var fruktansvärt som hon hade upplevt. 34:02 Men sen förstod ju pappa när han inte fick ihop det här korset. Och de här nubbarna, han tog små små nubb. Han var duktig, min pappa på sånt där med trä. Han var elektrik och han kunde liksom laga allting. Men det där krucifixet, det fick han aldrig ihop igen riktigt. 34:23 Jag förstår det inte. 34:26 Nej, först tänkte jag att du beskrev att det var en fluga som gick på lampan, alltså taklampan, för det har man ju blivit skrämd av när man ser plötsligt en stor skugga på väggen. Men jag har ingen aning, men det vore jätteläskigt. 34:42 Jag kan inte minnas att jag överhuvudtaget hade en taklampa. Men jag hade ju, först tänkte jag, för jag hade ett rum innanför mitt rum om man säger köket. Där mitt andra syskon hade haft ett rum men hon hade flyttat hemifrån. Och jag tänkte, kan det vara något lyse ifrån fönstren som kommer in och skugga liksom va? Men då skulle ju det varit en ljuskegla liksom. Och inte en mörk skugga. 35:11 Jag förstår att du inte glömmer det här. 35:13 Aldrig. 35:15 Aldrig. Och jag tänker på det ibland. Och jag vågade aldrig berätta detta för Arne och Gudrun. Så det här prästparet hette då. Vi vågade aldrig berätta det för dem. För jag var väldigt glad för det här krucifixet. Och du vet någon som hade varit så långt bort som i Jerusalem. Det tyckte jag var så stort och så. 35:38 Så det var min berättelse. 35:41 Tack för att du var med och berättade den. Även om den var väldigt läskig. Mycket läskig. Vi får nog trösta oss med lite gladare musik. Nu tar vi något på. Ja, precis. Kan vi lätta upp stämningen. 35:55 Ta hand om dig, Ann-Marie. Hej då. 36:03 Ja, det är både skratt och rusningar när man läser Facebook-trådet ikväll. Mikael skriver, när vi inte hittade barnen vid ett besök på varuhus. En sån rädsla som ökat tills det återfanns skrämmande. Jag tror att andra föräldrar kan känna igen sig. Det är också komiska historier som Eva skriver. Jag har skrämt mig själv så hjärtat höll på att fara ur kroppen. Vi renoverade badrummet och den stora spegeln som vi inte längre skulle användas ställdes ute på verandan. 36:35 Nästa morgon när jag öppnade dörren för att åka till jobbet stod det någon, alltså jag, bakom dörren. Jag skrek rätt ut och hjärtat satt fart i ett tempo som aldrig uppnåtts varken före eller efter. Så skrämmande är jag trots att jag både var klädd och kammad. 36:54 Fortsätt att skriva in på Facebook och ni kan också mejla karlavagnen.se och fortsätt ringa in. 020 22 10 30 är ju numret. 37:08 Mattias har också ett konstruktivt förslag här på Facebook. 37:14 Han skriver, med glimten i ögat kan jag tänka mig, jag tycker att vi ska avskaffa rädslor. 99% av våra rädslor är helt obefogade och skapar ännu fler rädslor. Hörde jag folk om röstning? 37:28 Ja, tänk om det var så enkelt att man kunde bestämma när man blev rädd eller inte. Ja, och så är det Marcus som kommenterar på det här. När blev du rädd? När jag fick elräkningen, skriver han. 37:47 Och det här är Karla Vagnen. Ikväll med mig, Hanna Silman, här i studion. 37:54 Och jag vill veta, har du varit med om något som fått dig att hoppa högst av rädsla? Kanske har du hört ett konstigt ljud när allt varit tyst omkring dig, sett något i mörkret som du inte kunnat förklara. Eller har du någon gång utmanat dina rädslor, vågat göra något som egentligen skrämmer dig? Eller har du skrämt någon annan rejält? Sofie skriver via delta i appen Sveriges Radio. Hej och hon skriver apropå den historien vi hörde här lite tidigare när Ann-Marie berättade om det läskiga som hade hänt med krucifixet i hennes rum när en mörk skugga rörde sig mot den och fick den att ramla ner. 38:37 Och då skriver Sofie, jag har varit med om något liknande som barn. Jag föddes med vilja att allt skulle vara perfekt och hade därmed mitt runt extremt välstädat. Alla böcker sorterade i storleksordning och så vidare. Ligger i sängen och känner en isande kula och ser en mörk skoga röra sig mot bokhullan. Och plötsligt flyger en av böckerna ner på golvet med en smäll. 38:59 Jag drar täcket över huvudet och lyckas somna. På morgonen när jag vaknat och gick upp låg boken kvar på golvet och det var min favoritbok om spöken. 39:09 Så läskigt, jag får lite rusningar här i studion när jag läser alla era historier som kommer in via. Delta i appen Sveriges Radio, sociala medier och på mejl och på telefon till nummer 1 020 22 10 30. 39:26 Och nu har vi med oss Per Persson från Helsingborg. Hej! 39:32 Hej Per! 39:34 Hur är läget med dig? 39:36 Ja, det är bra nu. 39:39 Jag börjar gråta lite nu för att jag är i radio. Jaha! Men det är bra. Jag ska berätta om den gången i mitt liv där jag var riktigt, riktigt rädd. 39:55 Dödsrädd. 39:56 Vad var det som hände? 40:00 Jag är pensionerad sjöman. 40:04 Jag har varit i skjuts i handelsslottan i 46 år. 40:10 Och varit med om hur mycket stormar och mycket sånt som man blir. 40:18 Men den här natten, det var i början av 90-talet. 40:25 Och det var alltså en fruktansvärd natt. Jag var andre styrman, ensam på bryggan med min utkik. 40:35 Av någon anledning hade kapten gått och lagt sig och fattat aldrig det. 40:42 Vart var ni då? 40:45 Ja, det var på Atlanten utanför kusten i USA och Kanada. Jaha. 40:54 Vågorna, det var ju hög hus som kom emot oss. 41:01 Och grejen är en sån att hålla styrningen så att man är emot vågorna. 41:12 Man får inte komma vid sidan om dem. Man måste hålla kursen emot vågorna när de är så enorma. 41:23 Och jag tappade styrningen. 41:27 Nej. Man får hålla farten. Försöka hålla en jämn fart. Och vi har automatstyrning men den hade jag kopplat bort så jag styrde själv. 41:40 Och så tappade jag styrningen. 41:43 Båten bara gled mot sidan så att säga. Och vi klarade inte detta. Vi klarade inte det här. 41:52 Kommer du ihåg hur det såg ut framför dig när du tittade mot hav? 41:57 Ja, det var ju de här höghusen som kom. 42:01 Alltså de här enorma vågorna. Jag hade bara en koncentration, det var att hålla styrningen. 42:14 Och kaptenjäveln hade gått och lagt, så det fattar inte jag. 42:20 jag ringde ju honom och ringde ner till hans hytt kom upp fort som fan och han kom upp i kalsongar då vad var det frågan om vi håller på att gå under här det var det frågan om för att lägger vi oss på sidan här och lasten vi hade hade börjat röra på sig också så att det det kommer inte gå det låter riktigt läskigt Jag var livrädd. 42:52 Enda gången i mitt liv som jag har varit riktigt, riktigt, riktigt rädd. 42:58 Men styrningen kom upp. Jag la hårt roder och ökade farten. Och när han kom upp, han kom upp i kalsongerna. Han låg och sov tryggt. 43:14 Men alltså... 43:18 Det var några minuter. Det här är vår sista natt. Vi kommer att gå under nu. Jag har varit till skjuts i 46 år. 43:30 Men en enda gång har jag varit riktigt, riktigt, riktigt rädd. Det var då. 43:36 Det här kommer inte att funka. Det här kommer inte att gå. 43:40 Vi kommer att gå under nu. 43:43 Men hur kändes det sen när du fick ordning på det? 43:47 Kunde du slappna av eller fortsatte det så i flera timmar till? 43:52 Ja, det gjorde det. Vad jag ångrar lite är att jag inte tog... Jag var andre styrman. 44:03 Att jag inte tog kapten i kragen. 44:07 Men det är ju inte så lätt att göra det och tro när det är hierarki och allt. 44:13 Varför står du här i kalsonger och är trygg? Det här var så nära. Det var riktigt nära, det kan jag säga. Det var riktigt nära. 44:24 Men pratade ni om det efteråt med besättningen? 44:28 Nej. Tyvärr. 44:34 Det var som sagt i början på 90-talet. Jag hade nog ju Tyckte att vi skulle ha pratat om det. 44:41 Men hur påverkade det här din sjömans karriär efter det? 44:45 Nej, ingenting egentligen. 44:48 För jag har varit med i många ovälder naturligtvis i alla år. 44:55 Men nej, det påverkade ingenting. Det är bara det att jag skulle vilja... Jag ångrar att jag inte pratar med kapten. Varför går han och lägger sig fram? 45:08 Han är ju den ultimale ansvarige så att säga. 45:14 Ja. Men vilken tur att det gick bra för er ändå. 45:17 Jo, men alltså jag kan lova dig att jag var riktigt, riktigt livrädd alltså. 45:26 Ja. Och inte bara för mig, för hela besättningen alltså. Nu kommer vi gå under det här alltså. Det var så jävligt alltså. Ja. 45:36 Uff, vilken natt, vilken storm. Och jag förstår att känslorna sitter fortfarande kvar. 45:42 Ja, det gör de. Jag kommer aldrig att glömma det. Men den enda gången i mitt liv där jag har varit riktigt livrädd. 45:55 Tack Per för att du berättade om det. Jag blir riktigt berörd av det. Jag förstår att det här inte har lämnat dig. Ta hand om dig och ge dig själv en stor kram. 46:08 Ja, en stor kram till dig. 46:11 Tack, hej då. Ja, det är mycket känslor och alla möjliga känslor i Karlavagnen i kväll också när man läser trådet på Facebook. Lena Simonsson hör nog skriver om när hon blev riktigt rädd. När jag kastade in ett klädesplagg på en stol i ett mörkt rum och plagget rörde sig. Jag såg inte den svarta hunden som låg där och som vaknade. Ibland kan det gå fort från rädsla till skratt. 46:45 Och vi har med oss nu Lollo Hedlund från Upplands Väsby. Hej! 46:49 Hejsan! Hej! När blev du rädd? 46:54 Ja, det är nästan 70 år sedan. 46:58 Oj, och ändå minns du det? Som det var igår, eller? 47:02 Ja, verkligen. Det är ett minne som inte försvinner. 47:06 Okej. Vad var det som hände? 47:10 Jag var på hemväg. Jag hade varit på en skräcksfilm. Flugan kommer tillbaka hette den. Den var svuktansvärt otäck. Jag var livrädd när jag gick hem. På vägen hem passerade jag ett gammalt skrotbolag. Där det var väldigt mörkt. 47:28 Jag var alltid lite rädd när jag gick där. 47:31 Men just den här kvällen... 47:34 Fick jag se att någon kom och gick strax bakom mig, en man. 47:40 Och jag blev ju livrädd alltså och rysade iväg. Och han hem och slänger mig in i lägenheten och flåsar till mamma. Var det pappa någonstans? 47:56 Han gick och lånade nycklar hos en arbetskompis för han hade glömt sina på jobbet, säger mamma. 48:01 Och det tog ett par minuter så öppnas dörren hemma. Och en skrattande pappa öppnar dörren och säger, värst vad du har bråttom hemma. Det brukar du inte ha annat, säger han. 48:16 Jag var så fruktansvärt skräg. Det var alltid otäckt att gå förbi den här platsen. 48:22 Just den här kvällen och det var min egen far som kom efter mig så jag hade ju ingen anledning att vara rädd. 48:30 Om någon anledning så sitter detta kvar i skallen alltså va? 48:34 Men att din pappa inte ens ropade att hej Lollo, det är jag. 48:39 Jag tror inte att han såg att det var jag. 48:43 Börja när han kom in och hörde mig flåsa hemma efter att ha sprungit. 48:50 Precis, så han förstod inte att det var du som blev skrämt. 48:54 Nej, inte förrän han strax efter kom in och såg mig. Då förstod han att det var jag. 49:00 Men har din mamma blivit rädd innan din pappa kom hem där när du berättade om det här? 49:06 Nej, det var hon inte. Hon visste ju att pappa var på väg hem och så här. Hon kopplade väl ihop det mer än att jag var rädd. 49:19 Men du kan i alla fall skratta åt det. 49:22 Det kan jag göra nu, 70 år efteråt. 49:28 Men det är ju inte alls konstigt att man blir rädd om man ser någon gå bakom en. 49:33 Ja, just den här vägen. Det var väldigt mörkt just. Där fanns ingen gatorbelysning precis vid det här stället. Och jag gick ihop där. Och sen hade jag den här filmen i huvudet. Jag hörde fotstegen från när flugan kom tillbaka. En fot som gick som en människa och en fot som släpade fram. Och så människofoten och så släpar det nästa steg. Så jag hörde ju det här hela tiden i huvudet alltså. 50:02 Och så just det här skrotbolaget, jag kan tänka mig att det ramade in allt. 50:06 Ja, verkligen. 50:09 Det ramade in allt. 50:12 Men din pappa, var han annars en sån som gillade att skrämmas? 50:16 Nej, inte på något onormalt sätt. 50:21 Jag tänker att ibland kan det vara lite busigt att papporna vill. 50:25 Nej, det var han inte. 50:28 Det var inte medvetet hos honom på något sätt. Det bara blev så och det sitter kvar i minnet. 50:36 Jag förstår att du aldrig kommer glömma den filmen och den kvällen. 50:40 Nej, definitivt inte. 50:43 Jag hörde att det var en kvinna som talade om det här med att gå i skola med flera klasser i samma klassrum. 50:52 Det gjorde jag också. Det kallades för B-form i en sådan skola. Vi gick första och andra klass i ett klassrum och trean, fyran, femman, sexan i ett klassrum. 51:05 När trean hade matte till exempel då hade femman och sexan läsämnen eller så så att man varierade ämnena mellans på det sättet. 51:15 Jag har också gått till en skola där ettan tvåan satt ihop och så men jag tänkte att om det är ännu fler klass som sitter tillsammans så blir det ganska speciellt. 51:24 Det var fyra klasser var vi som satt tillsammans. 51:27 imponerande. Av läraren tänker jag också. 51:32 Ja, han var väldigt sträng men en helt underbar lärare. 51:37 Vad fint att höra. Det var Birgit som tidigare pratade om de fina minnen i den skolan. Ja, det stämmer. 51:46 Vad kul att få prata med dig. 51:50 Det var skit. Tack för att du var med. 51:53 Tack ska du ha. Tack för ett trevligt program. 51:57 Trevligt vet jag inte. Det är lite läskigt ikväll ju. 52:00 Ja, men det är samtidigt trevligt. Det är lite spännande. Man ligger och kurar och lyssnar på vad som ska komma och vad som har hänt. Det är trevligt på det sättet. 52:09 Ja, det har du helt rätt i. 52:15 –Hej då! –Hej då! 52:41 Plötsligt slår mitt hjärta ännu fortare och tänker direkt att det har hänt något med mina föräldrar, något eller med min sambo som jag väntar som ska komma hem. 52:53 Då jag vet att poliserna ofta kommer med dödsbesked när de knackar på. Okej, säger jag och är fortfarande rädd. 53:01 De här är nog dina, du ska nog inte ha dem i lägenhetsdörren, du har nog glömt att ta in dem. Till saken var att jag hade glömt nycklarna i lägenhetsdörren. Åh nej, den ska inte vara där. Tack så mycket, sa jag. Ja, varsågod, sa poliserna. 53:17 Många känslor i ett samtal som du hann uppleva där, Moa. 53:26 Och vi har med oss Carina Temmel från Häggvik i Sollentuna. Hej! 53:31 Hej! Jag hörde nyss att ni hade en granne till mig, tänkte jag säga. Från Plans Väsby i alla fall. Det är ju nästa granne. 53:38 Ja, och jag tänker direkt på Andreas Almgren när jag hör att det är Sollentuna att du ringer ifrån. 53:43 Det tycker jag så. 53:44 Har du firat hans maratonguld på något sätt? Nej. 53:48 Nej, men det lär nog bli. 53:51 För det är helt magiskt. 53:53 Det förstår jag. Vi hörde ju också i Ekot just om det här med folkfesten och hur många som blivit glada för hans framgångar. 54:02 Det är väl bara kenianerna som inte är riktigt glada. 54:05 Nej, exakt. Men så kan det gå när det plötsligt kommer en ny stjärna. 54:11 Ja, men jag har förstått att det har gått fort för dig med. 54:15 Ja, det har det gjort i min ungdom. 54:20 Man var väl lite, vad ska man säga, ung och lite smågalen och skulle testa saker. Jag hade en kompis som jag brukar cykla ganska mycket med. 54:32 Och så helt plötsligt så hade han fått en hastighetsmätare till sin cykel. 54:38 Och var det en sån där liten där man såg sådana digitala siffror? 54:44 Ja, någonting sånt. Och han tyckte att här måste vi ju kolla hur snabbt kan vi cykla? Såklart. 54:51 Och jag är ju på såklart. 54:54 Jag har ju alltid varit på och tyckt att det är klart vi ska testa saker. 54:57 Ja. 55:01 Jag bodde i Sundsvall och så tar vi bågevägen ner. 55:06 Man vet att på farten måste det vara en utförsvacke såklart. 55:10 Det är alltså en stor väg i Sundsvall? 55:13 Ja, det är runt ett bostadsområde den här vägen. Den är trafikerad med bussar och bilar och you name it. 55:23 Så vi bränner på där. 55:26 Och vi närmar oss korsningen då. 55:31 Så då är det ju bra om man börjar bromsa. 55:34 Men mina bromsar tar inte fullt ut utan jag kommer inte hinna bromsa innan korsningen. 55:41 Och jag ser att det kommer alltså en bil från höger en bil från vänster och de hinner liksom köra förbi åt varsitt håll så att jag lyckas ta mig mitt emellan dem på rätt sida om man säger. 55:56 Men precis där innan du kommer framför bilarna, hinner du tänka att nu är det så att jag inte kan bransa? 56:06 Ja, det är precis så. 56:08 Nu är det goodbye. Det var fruktansvärt. 56:20 Jag kan säga att jag har inte cyklat så mycket efter den här händelsen om jag säger så. 56:25 Jo, för jag förstår. Du måste ha blivit rädd. Eller var det så att instinkterna till och med tog över just där och då? 56:32 Men just där och då... Jag vet inte. När man är mitt i en sån här händelse... För jag har ju varit i andra händelser också som har varit farliga. Men så går det lite grann i slow motion. Precis mitt i det ögonblicket. Och sen när allting släpper, då släpper allting. Och då... 56:50 Det blev inte så mycket cykel efter det kan jag säga. 56:54 Vad sa kompisen? 56:57 Han frågade vad han höll på med. 57:01 Han blev lika rädd han tror jag faktiskt. Om inte räddade kanske. 57:05 Just när maktlöshästerna passade att oj där försvinner min kompis. 57:10 Och jag tänker också på bilisterna. 57:12 Stannade de? 57:13 Nej, de hann aldrig förstå hur nära det var. 57:18 Uff, för det är inte heller, om bilisten inte hinner göra någonting så är det ju väldigt läskigt för den med. 57:25 Naturligtvis, naturligtvis. Men de har ju liksom precis passerat varsitt håll så att jag kommer ju liksom mitt emellan när de precis har passerat så att säga. 57:35 Det hade ju lika kunnat varit så att det hade mötts alla tre. 57:41 Men du slutade alltså cykla efter det här? 57:47 Jag var inte så jättepigg på att cykla efter det här. Jag tog inte moppe, jag körde inte motorcykel eller någonting. 58:01 Sen var det att ta körkort för bil. 58:04 Och sen buss och taxi och sådana saker. Men jag har inte tänkt så mycket cykel efter det. Jag har en motionscykel. 58:14 Ja, den står ju still. Den står där den ska. Har du testat på att gå ut på stan och cykla? 58:26 Nej, det har inte blivit. 58:31 Det kanske kommer någon dag. 58:34 Nej, det är så bekvämt att ha bil. 58:36 Ja, och det är väl bra... 58:43 Även om man bor där vi bor så har vi kollektivtrafik, men det är skönt att ha bil när man ska hem till Norrland. 58:49 Ja, det förstår jag. Och det är väl en sorts kognitiv beteendeterapi att trampa på motionscykeln kanske? 58:58 Ja, precis. Det får räcka. 59:01 Vilken tur att det gick bra, men jag förstår att ni blev alla rädda. Både du, kompisen och bilisterna. 59:06 Ja, han ifrågasatte vad jag höll på med. 59:09 Faktiskt, men ja, kör det fort får vi mitt svar ungefär. 59:14 Det var ju du, din idé. Eller vad var det du sa? 59:16 Ja, nej, jag sa ingenting sånt faktiskt. För jag kan ju inte liksom belästa honom stackaren och han ska behöva ha det med sig resten. Utan nej, den sinnesbaron hade i alla fall. 59:28 Uff, läskigt, men det gick bra av. 59:31 Det gick väldigt bra. Det är jag tacksam för. 59:35 Tack för att du var med Carina. Ja men tack själva. Och fira ordentligt. Både att Andreas Almgren vann New York Manhattan. 59:44 Ja då, absolut. 59:45 Och att allt har gått bra. 59:49 Ja då, absolut. 59:50 Hej då. 59:51 Hej. 59:51 Det här är Carla-vagnen i P4. 59:54 Och nu har vi med oss nästa person på tråden. 60:00 Hej, Brandon Sandin från Östersund. 60:05 Hejsan, hejsan. Hej, jag har förstått att du också varit med om något som barn, något som du aldrig glömmer. 60:13 Nej men precis, det här är då 95, så det är ju ett par år sedan. 60:19 Du, förlåt, innan vi backar till 95, kan du prata närmare telefonen? Jag vet inte om du har högtalare eller något. 60:25 Nej, jag hade mina hörlurar på sig. 60:30 Om du kan ta vanlig samtal, då kommer vi lite närmare dig. Men 95 var det. 60:39 Då var jag på ett vinterläger. Vi hade gått en tipsrunda där våra lägerledare hade gömt sig i skogen. Så går vi tillbaka till där vi bodde. Det här är en bit utanför Gävle. 61:00 Det var bara vi där. Vi var ett tjugotal ungdomar i alla fall. 61:06 När vi kommer tillbaka så tänds en lampa i ett gult hus vid sjön. Det är som sagt bara vi där. Då ser vi en silhuett vanka fram och tillbaka i vänstra översta fönstret- Vi fattar ingenting. Vi får panik hela höger. Så vi springer till lägerledarna och frågar, det är någon som har brutit sig in där i huset. 61:38 Var det här huset långt från er? 61:40 Nej, det här var ju kanske 50-60 meter bara. Okej. 61:47 Och då ringde de ju vaktmästaren sedan dagen efter och frågade om det var någon som bodde där i det huset. Nej, det har varit övergivet i 150 år. Och det fanns inga spår i snön och det fanns ingenting som var upprutet eller trasigt. För lägerledarna kollade ju runt fönstret och allting så. Inte ett spår. 62:10 Men sen på morgon var lampan släckt. 62:14 Så det fanns inget spår över någonting på att någon hade brutits in någonstans. Ingen nyckel hade funnits där på 150 år. Det var totalt borta med bevis överhuvudtaget. 62:30 Men det låter hemskt. 62:34 Den händelsen kommer nog att jaga med livet ut tror jag. 62:40 Vad sa du, tretton år då? 62:42 Ja, precis. Jag är född 82. Jag var typ där tretton och skulle fylla fjorton där någonstans. 62:52 Den händelsen kommer nog att jaga med ända tills. Jag sitter på ett ålderomstum, tror jag. 62:59 Hur blev stämningen bland alla er tonåringar den natten? 63:04 Vi var väl inte så jättekaxiga efter den händelsen. Det var vi nog inte. Vad i hela friden är det som för sig går här? Finns det något övernaturligt? Det är en av dina tidigare lyssnare som också är mottaglig för det här övernaturliga. Jag är också... Ganska mottaglig för sånt. Du smäker din kind nu och så säger du ditt namn högt. 63:35 Lika tydligt så har jag känt min mormor säga mitt namn och hon gick tyvärr bort 2010. 63:44 och jag kände det här då 2020 då kände jag jag vaknade av att jag hör hennes röst säga mitt namn och säga att nu är det dags att vakna och så hennes hand smekar mig på kinden och jag vaknar och är alldeles kallsvettig det var också såhär jag får gåshud redan nu när jag pratar om det 64:11 Men kändes det ändå läskigt fast det var någon som du höll dig kära? 64:17 Jo, nej inte läskigt utan det var bara en bekräftelse på att jag vet att hon vakar över mig. Så det var bara en skön känsla men det var ju ändå lite läskigt att ha den vetskapen om att hon inte finns hos mig men ändå finns hos mig. Ja, ja. 64:40 Så det är väl typ det. 64:45 Sen den senaste läskigaste grejen som jag har varit med om i nutid. Det är ju faktiskt då när jag släppte min debutsingel i fredags. Den är också ganska läskig för jag vet ju inte hur allting kommer gå. 65:00 Nej det förstår jag. 65:03 Har du verkligen utmanat dig själv när det kommer till att möta sina rädslor? Det var ju Fredrik som pratade med om att vara mottaglig för det övernaturliga. Har du testat att prata om det med dina kompisar och vad har de sagt? 65:19 Nej, jag har inte testat att prata med mina kompisar. 65:26 Jag tror inte att de är... 65:30 Lika öppensinnade för det här med övernaturligt och så. På samma sätt som många andra kan vara. De kanske tycker det är lite tabu. Man vet ju liksom inte hur... 65:43 Hur de ser på det här med andar och det här spirituella. Det är jättesvårt att prata om det. Man kanske kan skoja om det på ett annat vis. 66:01 Men responsen är fortfarande lite halvstel och tillbaka... 66:07 Jag har inte riktigt koll på hur mina vänner och bekanta står sig till det här med övernaturliga fenomen. 66:20 Det har väl sagts många gånger att det läskigaste som finns är det okända. 66:25 Jo, men det är ju det. Man vet ju inte vad som finns. Vi vet mer om rymden. För det har jag pratat jättemycket om. Vi vet mycket om rymden. Men vi vet knappt 5% om vad som finns... i de djupaste delarna av våra världshav. 66:46 Och bara det är ju faktiskt lite läskigt ändå. Vi vet mer om rymden men ingenting om vad som faktiskt finns i haverna så pass långt ner. 67:01 Så att vad som helst kan ju finnas. Man vet ju inte. Vi vet ju liksom inte vad som finns. 67:08 Vi har aldrig besökt vattenytan eller djupet så pass långt ner. 67:15 Så vad som finns, ingen aning. Man kan bara spekulera. 67:20 Hur ska vi kunna sova i natt, Brandon? 67:23 Ja, det vet jag inte. Man får väl titta på spöket Laban. 67:27 Ja, och vi får ta en låt av Benjamin Ingross och jag är glad över att det är väldigt olika stämningar i musiken idag så att vi kan trösta oss med lite glada melodier i alla fall. 67:38 Ja, men precis. Eller så kan man ju kanske lyssna på min låt. 67:41 Tack för att du var med. 67:43 Ja, tack själv. 67:43 Ha det bra. Hej då. Hej. 67:48 Angelina Karlsson-Odd, hej! Hej! Du får vara den som berättar kvällens sista läskiga historie. Vad är du rädd för? 67:58 Jag är rädd för spindlar. 68:02 Möter du dem ofta? Jag och min man bor hos mina föräldrar. Då har vi en dusch nere i källaren. 68:17 Och där finns det spindlar. 68:21 Jag kan tänka mig att ett sånt våtutrum i källaren lockar många spindlar. 68:27 Ja, och sen häromdagen såg jag en riktigt stor spindelägg i tvättstugan. 68:38 Och den kläcktes. Nej! 68:40 Nej! 68:44 Vad såg du då? Små, små spinklar. 68:49 Var de många? 68:50 Ja. 68:53 Men vad pratar vi om många? Jag har aldrig sett en spindelägg kläckas. Är det tiotal eller hundratal som kommer ut? 69:03 Typ hundratal. 69:07 Men hur gör du då? När du ska duscha eller när du ska tvätta? 69:14 Jag ber att någon hänger med mig ner. Okej. 69:18 För jag går inte ner dit själv. Jaha. 69:23 Så någon får följa med och spindelsäkra rummet innan? 69:32 Ja. Men finns det något annat du skulle kunna göra för att bli av med den här rädslan? 69:37 Nej, jag är rädd för spindeln sen jag var jätteliten. Mm. 69:46 Och det är gott att få bort det. 69:51 Okej. 69:52 Varför tror du det? 69:53 Vi har testat. Jaha. För jag var typ fem, sex år. 70:03 Så hade en släkting en stor spindel inne på tåan. 70:11 Som bodde där. 70:14 en sån här akvarium eller där ja jag vågade ens gå in till den tåan för jag vet att spindeln är där okej då fick jag gå till grannen för att gå på tå åh det var så pass men det låter ju väldigt jobbigt alltså att det blir ju hemskt för dig att vara så rädd för spindlar 70:43 Ja. 70:46 Men du tror alltså inte att du kommer bli av med den här fobin? Nej. 70:52 Okej, så då får någon bara fortsätta följa med till tvättstugan? 70:59 Ja. 71:02 Ja. Angelina, det låter tungt, men hoppas du på något sätt kan kämpa på och kan leva med spindlarna trots det här hemska. 71:14 Ja, när man ska duscha så brukar jag drinka spindlarna. 71:19 Okej. 71:22 Okej. Ja, det låter brutalt men jag förstår att det är effektivt. 71:28 Ja. 71:29 Så jag får tacka så mycket och lycka till! 71:32 Tack så mycket. Det är dags att runda av kvällens program av Karla Vagner. Stort tack till alla er som ringt in och skrivit och lyssnat när vi pratat om rädslor. Kvällens producent var Paulina Rinne, dialogredaktör var Meini Randala och det var Maja Kling och Stefan Garud som svarade när de ringde in. Ljudtekniker var Nisse Lundin och musikredaktörer var Rita Jenqvist och Jarmo Mendo som valde den finska musiken. 72:03 Jag, Hanna Silman, säger nu tack och godnatt. Hoppas ni kan sova gott.